" Under det där ljuset låter folk andra komma sig nära. Den intimitet som omsluts av ljuset kan vara evigt, men också ögonblickligt. Men jag hör inte längre dit.
De befinner sig på markytan och jag nere i brunnen.

De har tillgång till ljuset, jag håller på att mista det. Det händer ibland att jag får för mig att jag ska vara här nere för alltid och aldrig mer kunna komma upp.
Som om jag aldrig mer ska få känna det lugn det innebär att känna ljuset runt sig.
...

Likt vågskummet som löses upp, försvinner smärtan i bröstet allt mer."

Jag drömmer allt för ofta om avlägsna platser. Inte bara sådana man drömmer om att någon gång kunna besöka i vaket tillstånd. Utan de mellan dröm och verklighet.

Som när jag flög hem från Paris mitt i natten för något år sedan. Jag tittade ut genom flygplansfönstret och möttes av ett otroligt starkt månljus som reflekterades av väggar av moln.
Djupet i den molnfyllda himlen var enorm och jag upplevde ett stort sug i hela kroppen från att ha upplevt något underbart.
Det går omöjligt att återberätta och ens försöka göra de få sekunderna rättvisa.
Men det var utan tvekan det mest magiska jag sett och ibland tvekar jag på om jag verkligen såg det på riktigt, att allt bara kanske var i mitt huvud.