idag har jag sett massor av fina saker. sådana saker som kanske inte alla bryr sig om, men som jag kan tänka på resten av dagen och bli glad utav.

har nog tidigare nämnt att jag brukar åka tunnelbana samtidigt som små skolbarn. i eftermiddags var det två små tjejer i 6års åldern som stod alldeles bredvid mig, den ena hade tjocka flätor och den andra hade fräknar över näsan.

de klappade händer med varandra och sjöng någon japansk ramsa och slängde bak sina huvuden i höga och gälla skratt när de var klara.

sen började de om igen.

det stod en salaryman bredvid mig när jag åkte tunnelbana senare idag som hade ett tiotal färgstarka armband kring sin handled.

plastkulor och små pärlor med ord. massvis. fint till kostym och portfölj tycker jag.

när jag var ute och gick i shinjuku så hade en man ställt upp ett trumset vid sidan av vägen. bara sådär. han spelade så intensivt så att han var helt svettig. skrattade stort gjorde han med. hela tiden.

det var inte många som hade gett honom pengar, kanske tre stycken. så jag knäppte en bild och gav honom några små mynt.

då log han ännu mer.

vid kvart i sex på kvällen idag gick jag mot stationen runt om hörnan här hos mig. ”man ser det från månen” med familjen spelades i mina lurar och helt plötsligt var det knappt något folk alls på trottoaren. eller gatan. månen var nästan helt rund och molnen helt upplysta av staden.

oh vad fint det var.

en kille från kanada och en tjej från thailand i min klass försökte idag uttala en annan tjej i min klass namn, Wilhelmina. det gick inte alls. det lät ungefär så här;
Wilmauhbelina? Wilhugale? Wilhelmijan? Wilmabuhline?

det.var.så.roligt.

när jag kom hem för kanske en eller två timmar sedan så möttes jag av en blond tjej i dörröppningen. hon sa HEY YOU jätteglatt och sa att hon hette någonting som jag nu glömt.

hon bor tydligen mitt emot mig, har bott i tokyo i fyra år och är från usa. hon visade hur jag skulle göra när det är min tur att fixa med soporna och sa att det bara var att knacka på om det var någonting.

fint.