THIS LAST DAY





my pictures

idag var det min sista riktiga dag i tokyo.
jag städade och fixade hela morgonen. solen värmde utanför och det var
runt 23 grader. jag slängde på mig lite kläder som ändå visade sig vara
för varma och åkte runt. hoppade av på två främmande platser för att jag
från mitt säte på tåget kunde se enorma körsbärsträd. gick av, gick runt,
andades in.
det var så varmt och människorna runt omkring mig var så lyckliga.
jag gick in i en stor, vacker park. överallt satt grupper av
människor. eller så låg dem och sov. under körsbärsträden eller bara i mitten
av gräsmattan.
jag drack min kaffe och tittade på människor runt mig. framför mig hade ett äldre
par lagt ut en rutig filt. de hade inte mycket saker med sig, de låg och lyssnade
på något radioprogram och utbytte något ord då och då. vid ett tillfälle tog mannen
kvinnans hand och la på sitt bröst. de skrattade.
när jag senare gick vidare genom parken såg jag ett ungt par. killen var kanske
tjugofyra och tjejen tjugotvå. tjejen låg på magen och sov. killen låg bredvid henne
och på hennes vita överarm hade han lagt ut ett tiotal små gröna blad på rad.

på vägen ut ur parken hade jag ett hav av vita körsbärsblommor över mig.
ett par meter framför mig satt två små pojkar i en liten grop med grus.
den yngsta som var runt två år gammal satt och gnuggade in rumpan i gruset.
storebrossan satt på huk bredvid och tittade på. mamman stod vid sidan av och
försökte förgäves få dem att följa med hem. precis innan pojkarna väl bestämde sig
för att faktiskt hänga med hem så tog den äldre pojken en liten hand med grus och
öppnade den sen försiktigt över den lilles huvud. blomma, sa han, och den lille skrattade.
jag med.

sen åkte jag hemåt. klockan var runt sju på kvällen och det var fortfarande väldigt varmt
ute. jag åkte upp på taket av min byggnad. det var en solnedgång som fick mig att
börja gråta och jag satt där länge. vid ett tillfälle viskade jag tack tokyo, tack men det
var som om orden försvann i den ljumna vinden och in bland de höga husen, upp över
taken.

fransmannen stod försynt och lutade sig mot väggen i köket när jag kom in igen.
åker du imorgon
ja
nej... du får inte åka
haha, jag hoppas du kan förlåta mig någon dag
du måste vara upptagen med att packa, jag ska låta dig vara
det är ingen fara, jag blev precis klar
okej, ska vi prata en stund
okej, vi pratar en stund

nu gapar mina hyllor tomma och mina väskor väger alldeles för mycket. väggarna
är vita, kala och anonyma.

det som tog värst idag var när jag mötte min lille vägarbetsgubbe. han står med små
pinnar som liknar lasersvärd och ser till att trafiken sköter sig vid bron nedanför mig.
han har nästan inga tänder och hans vita hjälm är lite för stor. han är alltid väldigt
glad och kan några inövade engelska fraser. alltid när jag går förbi så ler jag.
han säger hello you, hey hey, come again och have a good day. han har ögon som
lyser där bakom den för stora hjälmen och är väldigt kort.
idag gick jag förbi honom för sista gången. han sa see you again och jag tänkte nej,
nog aldrig någonsin mer. men jag sa yes, log stort och kände hur det brände lite
bakom ögonlocken.

jag har haft världens mest fantastiska sista dag i tokyo.

Kommentarer
Postat av: ada

så himla himla fint skrivet. kändes som jag verkligen var där. blev nästan lite tårögd jag med. älskade det gamla paret med radion. haha

2012-04-09 @ 18:44:54
URL: http://nowanditsnowhere.tumblr.com
Postat av: Utanlikhet - inte som alla andra

Åh, jag blev helt gråtfärdig. Så jävla vackert och så tragiskt på en och samma gång. Som en film vars huvudroller går skilda vägar. Du älskar ju Tokyo!!!

2012-04-09 @ 19:38:59
URL: http://utanlikhet.blogg.se/
Postat av: Liza

THIS.

Jag älskar hur du skriver!



Kram på dig!

2012-04-09 @ 20:33:00
URL: http://www.liiitza.blogspot.com
Postat av: Linn

du skriver så fint. det känns precis som att man är med om alla små ögonblick du beskriver. jag tänker att det är de ögonblicken som är livet, och att det är först när man ska ge sig iväg från en plats som man verkligen tar sig tiden att se dem. det är vackert.

2012-04-11 @ 20:47:40
URL: http://way-i-am.blogspot.com/
Postat av: Oskar

:((((((((((((((((((((((((((((((((((((((((((((

2012-04-12 @ 07:59:29
Postat av: Suss

Snyft snyft snyft

Jag aker fran Kina om mindre an en vecka och jag kanner bara sa mycket nar jag laser detta

Snygt

2012-04-13 @ 11:19:21
URL: http://susanna.klister.eu
Postat av: Oskar

(fruktansvärt fint skrivet)

2012-04-13 @ 12:13:56
Postat av: Melwa

Åh, alltså, jag känner verkligen det här. Så himla sorgligt och så himla bra skrivet.

2012-04-13 @ 14:59:50
URL: http://melwabythegarden.blogg.se/
Postat av: moi

du skriver förjävla bra



det viktigaste med att skriva är inte att det är korrekt, eller målande, spännande, poetiskt eller revolutionerande. det viktigaste är att det känns. och känns gör det, varje gång du skriver.



men nu påminde du mig om varför jag följer den här bloggen. när du skriver personligt, hjärtskärande, fint. och varför jag vill läsa din andra blogg. får man det även om man inte känner dig?

2012-04-22 @ 22:16:34

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0