SORG I ÖGONEN

 

 

me

 

igår satt jag och tittade på bilder från min tid i tokyo.

log

skrattade

och grät.

 

det mesta var minnen som smekte lätt över hjärtat eller som häftigt

värmde upp min kropp, det där man verkligen minns med kärlek och 

aldrig någonsin kommer att glömma. 

tittade igenom bilder från en het och klibbig sommar,

en bruten och kylig höst. 

men när jag kom fram till mapparna med bilder från vintern, drogs alla muskler

kring hjärtat ihop, hårt hårt hårt. 

de få bilderna jag har på mig själv från de kallaste månaderna, de kallaste

månaderna i mitt hjärta, gjorde mig så sorgsen.

 

det var som att jag ständigt gick omkring med tårade ögon.

tårade ögon, sten i halsen och brustet hjärta. det man säger om att ögonen är

själens spegel är så otroligt sant. jag grät flera timmar om dagen, stängde in mig

på offentliga toaletter för att inte bryta ner och försökte att inte känna någonting

alls.

 

men det fungerar inte så. 

man måste känna. desto mindre man känner desto mer syns det kanske. 

så var det nog på mig. kroppen gör allt för att försöka gå vidare och få må 

bättre. den vill gråta och ligga i fosterställning halv elva på förmiddagen en

tisdag. den vill bryta ihop i kassan på starbucks och dricka alldeles för mycket

öl mitt i veckan. den vill sova till klockan fem på eftermiddagen en lördag och

och gråta i duschen. den vill äta choklad till frukost lunch middag hela natten för

att sen inte äta alls i fyra dagar. 

den vill detoxa ut sorgen för att lämna plats för någonting bättre.

 

för bättre,

det blir det.

 

 

 

Du beundrar mig så sjukt mycket. Dina resor, ditt liv och ditt skrivande. ALLTIHOP. Det gör mig ledsen att läsa det här inlägget, men jag vet att du har så himlahimla rätt. Det ordnar sig alltid på något sätt och du verkar vara en så otroligt stark, fin och genuint jävla underbar människa. Sluta ALDRIG göra det du gör; sluta aldrig inspirera mig.

Fet bamsekram.

Hej!
Jag satt igårnatt och läste igenom alla dina inlägg från nu bak till Januari 2011. Jag kunde liksom inte slita mig. Jag har nämligen också varit i Japan i 6 månader, och jag kände faktiskt igen mig i mycket som du skrev. Du verkade inte må så bra en stund där, och jag led med dig när jag läste. (Själv så gick jag alltid hem direkt efter skolan I Tokyo, köpte t ex massvis med Nybakat bröd eller flera menyer på McDonald's, och satt i mig allt för mig själv på mitt rum. Man kan säga att jag svullade varje dag och skippade att träffa mina kompisar som jag lärt känna där för att sitta själv på mitt rum och hålla mig undan. For till slut hem, för jag pallade inte längre. Nu gjorde du ju inte som jag, men ville bara säga att du inte var ensam om att ha det jobbigt i Japan. Jag undrar om detta inte var självaste kulturkrocken som smög sig på oss. Det är ju inte så konstigt heller, så stort och annorlunda som Japan är. Någon gång måste man ju inse att allt är jätteannorlunda:)
Jag vill iaf tillbaka nu, för nu vet jag att jobbigheterna inte berodde helt på mig och är säker på att det inte berodde helt på dig heller:)
Men vill bara säga det att det var urkul att läsa din blogg. Det kändes som om man verkligen var med ibland^^ Ha det så bra, och lycka till med skrivandet! (Som du verkligen är jätteduktig på:)) - och hoppas att du tänker att den jobbiga tiden i Japan bara byggde upp dig mera!:D
MVH /// Frida