JANUARI FEBRUARI MARS 2011

 
 
den femte januari (om jag inte minns helt fel) satte jag mig på ett plan över till tokyo.
min fina mamma hängde med på flighten över och stannade några dagar, guld värt.
vi bodde på ett hotell i ett par dagar innan jag fick tillgång till mitt rum jag skulle bo i,
i ett guest house (fungerar typ som studentkorridor). vi ägnade våra dagar till att strosa
runt och jag försökte förstå vad det var jag hade gett mig in på. mamma snubblade över
sig själv en kväll och slog sig både gul, blå och blodig på knät, jag kunde inte sluta skratta 
(när jag visste att hon var okej, eller ok.. lite innan. men det såg ju så roligt ut).
när jag väl hade flyttat in i mitt lilla rum med ett utsikt mot en annan byggnad två decimeter
utanför - hej mörker - så åt jag min första frukost från 7/11 inne på rummet för jag vågade
inte vistas ute i köket då jag kände mig blyg, ensam och.. blyg.
 
 

började skolan efter några dagar och vad jag minns var jag inte så nervös som jag kanske
borde ha varit. jag var mest förvirrad och förstod ingenting. hade träffat emma på en
galen karaokenatt så jag hängde nog mest henne i strumporna då hon, till skillnad från mig,
kunde lite japanska. (haha emma TACK<3 för all hjälp du gav mig när vi gick i ettan tillsammans,
jag måste ha varit ganska påfrestande vissa gånger, då jag ALDRIG förstod NÅGONTING och
ALLTID frågade DIG om ALLT då jag inte riktigt vågade fråga läraren)
träffade också gulliga kaja från norge och fikade, åt mat och vinglade runt på ovana 
tokyofötter i shibuya sena nätter. kysstes och pratade nästan engelska mer än svenska.
flera kvällar beundrade jag den fantastiska utsikten (ibland såg
man mount fuji avteckna sig helt klart mot solnedgången) medan denfriska vinterluften ordnade om mitt
hår där uppe på mitt tak. 
 
 
 
 
blev ganska fort förälskad i någon och drack öl tisdag onsdag och torsdag på
beat café samtidigt som jag försökte förstå vad tusan det var jag sysslade med och
om jag skulle klara mig i skolan. kom nära många i min klass men gud vad
jag kämpade med skolan. det var jävligt tufft innan jag förstod hur det japanskan
ens fungerade, bara det tog tre månader ungefär. 
vår lärare hirai (som jag var livrädd då hon allt som oftast var sarkastisk och gillade
att driva med elverna, men jag förstod aldrig det, så jag trodde hon var elak mest) och
kubota skämtade på lektionerna och jag minns så starkt att alla skrattade
förutom jag, för jag förstod inte att de skämtade, jag förstod inte ens vad de sa, haha.
 
 
 
 
tog ofta sista tunnelbanan hem och stod och kunde knappt andas tillsammans med
salongsberusade japaner. var på karaoke med skolan och promenerade runt i mitt
kvarter på natten och såg upp mot himlen där molnen var vita och månen sken
som en andra sol över taken.
 
 
 
 
var i odaiba på dejt. åkte pariserhjul och åt tempura ungefär hundra gånger i veckan efter
skolan. kämpade vidare med japanskan.
knöt an till människor som jag nu vet kommer vara nära mig för resten av livet,
trots att man inte hörs av på flera veckor, månader, så finns de i mitt liv och det är en
fantastisk gåva.
 
 
 
 
åt på en izakaya och drack massor av öl en snöig alla hjärtans dag. japanerna tyckte
det var fantastiskt med så mycket snö och gick runt med paraplyn för att försöka 
skydda sig i alla fall lite mot all snö som föll den natten. 
ett prov i skolan närmade sig och jag insåg att jag inte hade någon som helst studieteknik
och började befara att jag skulle bli underkänd. det blev många sena nätter och trötta timmar
med svullna ögon och fingertoppar färgade av bläck.
provet gjordes (blev underkänd) men jag tänkte att nu är jag i tokyo, nu går vi och dricker
öl istället. ett gäng efter-prov-trötta elever satt vid ett långbord och beställde in ungefär
allt som fanns på menyn. jag flyttade sen från min grotta till rum till ett annat bara på andra
sidan av köket. nu fick jag utsikt över gatan nedanför och jag möblerade genast om så att
jag kunde sitta med fötterna ut genom fönstret medan natten la sig över staden och musiken
från min dator fyllde rummet. 
 
 
den bitande kalla luften byttes ut mot en något sötare, mjukare vårluft. 
stannade kvar i skolan på eftermiddagarna och åt en bento inköpt några hundra
meter från skolan och pluggade sen ofta till runt fyra, fem (eller satt mest och pratade
med människor kanske). det blommade något som liknande körsbärsblommor, men
det var nog ume, vid vattnet där jag bodde och jag tänkte att åh, nu börjar det magiska
snart på riktigt.
 
 
skolan anordnar varje år en speech contest. där en elev från varje klass, oavsett om du
är nybörjare eller går sista nivån, ska delta. alla i klassen skrev ett tal och så valdes ett
ut. detta var så himla ångestladdat. jag gick då i ettan, hade knappt lärt mig någonting
och var tvungen att skriva ett tal. fick hjälp med att skriva i princip hela talet av daniel,
jag förstod inte vad det var jag läste upp - och det gjorde nog ingen i klassen heller. men
det godkändes och jag slapp delta. kaja från norge skrev ett så himla bra tal om hur hennes
värdfamilj var hennes båt i havet japan. hon representerade vår klass och jag och emma 
grät när hon fick pris från vår rektor.
den eftermiddagen träffade jag även min älskade miwa för första gången. vi åt lunch tillsammans
och i hissen tog jag mod till mig och frågade om hon ville byta telefonnummer med mig och
emma. hon började hoppa upp och ner av glädje och det var starten på en underbar vänskap
med min finaste japanska vän. 
 
 
 
 
den 11 mars 2011 kom jordbävningen. jag minns större delen av dagen som om det
vore igår och har drömt mardrömmar om det fler gånger än vad jag kan räkna. 
jag och daniel satt på ett tåg, yamanote line, för att åka från shinjuku till harajuku då
daniel skulle klippa sig. vi satt på tåget och väntade på att det skulle dra iväg när plötsligt
hela vagnen började svänga fram och tillbaka. först så var det inte många som reagerade,
men så blev det plötsligt starkare och starkare och på perrongen utanför skrek människor
och höll sina portföljer över sina huvuden. vi tog oss ut utanför stationen med tusentals
andra och jag kommer aldrig glömma den tystnaden som låg som en dimma över oss. 
alla försökte komma från på sina mobiltelefoner för att ringa nära och kära men mobilnätet
var nere. höghusen runt omkring oss svajade fram och tillbaka, marken gungade av efterskalven
och vi kände oss sjösjuka. vi tog oss fram till några av de stora tvskärmarna på höghusen
vid studioalta och stod där, knäpptysta, tillsammans med tusentals andra. vi stod och
såg på medan tsunamin i realtid drog sig längre och längre in i landet och svepte med sig
brinnande hus, människor och djur. jag glömmer aldrig det.
vi tog oss sen till skolan där flera elver och lärare satt samlade i uppehållsrummet.
jag sprang fram till kaja och emma och började nästan gråta av lättnad över att se att alla
var okej. skolans byggnade hade flera långa sprickor och andra skador de sen fick stänga
ner tillfälligt för att laga. kaos rådde flera dagar efteråt, inte så mycket just i tokyo men 
hemifrån sverige fick man höra om alla möjliga rykten som gjorde en livrädd och osäker på
om det var säkert att stanna kvar. 
jag tog mig hem till sverige och familjen tillfälligt ett par dagar efter jordbävningen och låg nästintill
apatisk i soffan framför bcc och följde att och kunde inte sluta gråta på en vecka. 
 
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Emma

haha aww!! jag visste inte alls att dt var så svårt med japanskan i början xD det lyckades du dölja bra, och det kändes inte alls som du frågade en massa hela tiden.

Svar: haha åh vad bra!! <3 du var guld värd i alla fall, min livlina!!
tyraelvira.blogg.se

2013-01-09 @ 09:22:31
URL: http://emmacbengtsson.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0