1116532_137123278.jpg" alt="" />

 

 

 

bilder från gårdagen, jordbävningen

att vakna till klipp från japanska nyheterna där man får reda på att flera hundratals(säkert upp emot 1000 nu) har omkommit och att 500 saknas. ligga i sängen och känna hur ens byggnad fortfarande svajar.

få reda på att detta är den kraftigaste jordbävningen på 140 år i Japan. 7de största jordbävningen i hela världen.

obehaget och ångesten flyter i blodet just nu.

 

igår på eftermiddagen var jag och daniel hemma hos mig en sväng innan vi skulle åka till harajuku där daniel skulle klippa sig. vi bara lämnade av våra grejer i princip och tog tunnelbanan mot shinjukustation.

 

på shinjukustation skulle vi byta linje, så vi började gå mot vår plattform. när vi tar de sista stegen på trappan upp till perrongen så känner vi båda oss lite snurriga.

nästan som när man är berusad.

vi tog ett par steg till och gick in i tåget. jag satte mig ner och daniel stod framför mig.

under hela tiden så svajade tågvagnen, men jag kopplade inte det då. när det går ombord mycket folk så är det inte helt ovanligt att det brukar svaja.

men sen börjar det skaka, hela vagnen sätts i gungning och det börjar skaka ganska brutalt mycket. folk ute på perrongen skriker till och tar upp sina portföljer och håller dem ovanför sina huvuden.

saker och ting börjar knaka och gnissla. ledningarna på perrongen svajar upp och ner med enorm kraft.

 

det varade i ett par minuter och efter det ropade de ut ”STOR JORDBÄVNING, STOR JORDBÄVNING”.

 

stationer stängdes av helt. alla affärer stängdes. när man gick förbi affärerna så såg man hur allt som stått på hyllorna låg i spillror på marken.

alla människor var utomhus. de hade ju ingenstans att ta vägen. det var en så fruktansvärt märklig situation befinna sig i. alla människor, i denna storstad som just då var helt tyst. marken svajade, folk stod med tårar i ögonen, stod och ringde till sina nära och kära i panik, kramades.

 

man kunde se hur skyskraporna svajade fram och tillbaka, det obehagligaste jag nog någonsin sett.

 

jag och daniel beslutade oss för att bege oss till en öppen plats. vi gick mot studio alta som ligger i shinjuku (just då befann vi oss i yoyogi). det är som en stor mötesplats som ligger relativt öppet.

när vi kom dit stod där tusentals människor samlade. det var så tyst. de flesta stod vända mot det stora tvskärmen som visade japanska nyheter.

vi stod och såg på medan 10meters stora tsunamivågen svepte in över landet. sakta men säkert drog den med sig allt i sin väg.

den svepte med sig människors älskade hem, bilar sjönk under ytan, växthus krossades, byggnader expolderade och brann.

allt mitt framför ögonen på oss. man kände sig så fruktansvärt liten och hjälplös.

 

vi bestämde oss för att gå till vår skola för att se om allt var okej. det hålls eftermiddagsklasser där också så de var ju mitt i skalvet verkligen.

när vi kom fram till skolan blev jag helt tårögd och så rörd. alla satt där, på golvet.

alla lärarna stod utanför klassrummet och såg skärrade ut och frågade oss om vi var okej.

i klassrummet satt alla eleverna.

 

jag ser hur emma vinkar mig till sig och så ser jag kaja. just precis då var jag så nära att brista ut i gråt.

blandningen mellan att nyss ha fått se hur många som dött i en annan del av landet, att känna sig så otroligt liten, att fortfarande känna efterskalven och mötas av famnar som tillhör människor som man bryr sig otroligt mycket om var så överväldigande.

 

skolan hade tydligen fått stora sprickor i väggarna och folk hade fått kasta sig under de små skrivborden vi har.

alla begav sig sen till waseda university för att samlas. där satt ännu fler från skolan och massor av andra människor.

där satt vi, åt chips och godis som lärarna delade ut, kollade på nyheterna och såg hur allt bara förstördes.

 

det tog sen 4 timmar för att ta oss hem.

men allt är bra. det kan tydligen fortsätta såhär ett tag, vilket känns lagom roligt.

 

när jag nu kollar ut genom fönstret så ser jag hur ledningarna svajar fortfarande vilket betyder att marken fortfarande rör sig.

 

tusen tack till alla er fina som har hört av sig här på bloggen och på facebook, så jävla fint av er alltså.

stor puss till er alla.