skärvor av en hel framtid

 

jag låg där

lät det ske som en gång skedde

 

små jordskalv 

på bar hud

atmosfären runt mig grät

ögonlock färgade av skymningen

 

nu studsar morgonljuset mot min vinterhud

den dramatiska kurvan i mitt inre

gör min bana oregelbunden

gör mig fri

 

molnen sliter sig loss från en himmel långt borta

flätas samman med min hornhinna

mitt fönster mot omvärlden

 

jag slåss inte längre med skuggor

de har störtat ner i ett hav

de har störtat ner i en sol

 

kvar finns hjärtat byggt av kvistar av ådror

natten ligger inte längre över mig

kvar finns bara jag

och det näste som en gång var hem

åt en feberfågel

 

kvar finns bara jag

och nästet i min feberömma bröstkorg

vars grind står på glänt och väntar

 

munnen öppnar sig som av sig själv 

och in sipprar moln med lovord om världen som väntar

 

fyller bröstkorgen 

lyfter mig högt

 

det är inte längre trångt i kroppen

jag klamrar mig inte längre fast

i mig själv

 

jag finner egna vingar vid nackens slut

och rädslans sista pärlor skimrar vid min tinning

 

blommorna sover ännu i morgonens lugna andetag

trädens fingrar välsignar ljuset 

och marken har samlat nattdagg i sina kupade händer

 

jag låter mina ögon sprida stjärnor

och leda mig fram

mot morgondagen 

 

hela den klara blå himlen darrar i lungorna

och alla världens länder vilar fjärran under molnens himlarand

 

 

(detta är en dikt jag skrev till fredag i förra veckan. uppgiften var att skriva en dikt

med många röster, t ex blanda en känd dikt med sin egen. jag missuppfattade 

uppgiften så jag tog istället bara inspiration från gunnar ekelöf, försökte imitera hans

sätt att skriva då han är en av de bästa poeterna jag vet.

så jag tog en dikt jag skrivit tidigare, gjorde om och så plötsligt handlade den om 

hur det är att vakna en morgon och känna att ångesten och feberfågeln har gett sig

av och det är dags att börja leva igen.)