Det finns en känsla som nästan inte går att sätta ord på. Den kan smyga på en när som helst och man blir lika förvånad, och förvirrad, varje gång. Den känns som ett grått regnmoln mellan revbenen som färdas ner mot magen och sen vidare upp mot hjärtat där det sen börjar storma.
Ensamhet.



Regnet kan komma när man sitter tillsammans med sin familj en onsdagskväll och äter. När man dansar vinglig på ett rökigt dansgolv. När man sitter ner och gör matteläxan. När man bäddar sängen och ser hur soligt det är utomhus.


När någon tar ditt huvud i sina händer och kysser dig.


Kanske kommer det när du sitter tillsammans med de som älskar dig som mest som ett fragment av ett minne dyker upp i form av ett ord, en doft eller känsla som är förknippat med någon du en gång älskat. Kanske när du dansar på ett rökig dansgolv och ser tjejen som en gång gick i din klass kyssa någon du en gång fick fjärilar i magen av. Kanske påminner dina siffror om en födelsedag du inte längre får vara med att fira.
Kanske så påminner varma sommardagar dig om någon annans solvarma hud mot din kropp, någon som inte längre vill vara nära dig.


Kanske så känner du ensamheten när någon ser dig djupt i ögonen och håller ditt huvud i sina händer och kysser dig, för att du vet att det är inte så här det ska kännas.
Det ska inte kännas såhär, du ska inte lukta så, du säger fel saker, du delar inte mina minnen, du knyter inte dina skor med synliga rosetter och du älskar inte laktris. DU ÄR INTE HAN.

picture by me

 

Första skiddagen sen magsjukan. Skakig och darrig på benen, men det fick gå.
Jag har förövrigt börjat komma mer och mer överens med mina pjäxor. Har kommit underfund med att ett par nya pjäxor är som en ny vän. Först är man bekant med dem, testar sig fram, man har ofta olika fördomar om varandra men också förväntningar. Min nya vän tänkte säkert "usch fy fan vilka fula fötter, luktar gammal germknödel gör de med". Men nu har vi äntligen börjat komma överens och nu kan det börjas åka på riktigt äntligen.

 

Man märker förövrigt att magen är helt ovan med mat efter att man varit magsjuk. Eller ovan är väl inte det rätta ordet - skeptisk är väl mer passande. Har fått i mig en liten skål ris till frukost (så himla gott det är, vill alltid äta ris till frukost alla morgnar i mitt liv) och en halv barnpizza. Tror jag fick med hela kostcirkeln där ja, bra.

 

 

Åh, nu ska jag lägga mig i ren bäddad säng nyduschad med öppet fönster ut mot skidbacken där jag kan höra flera pistmaskiner förbereda backarna för en underbar dag i backen med strålande sol.

 

Steven King får följa med mig till sängs ikväll. Läs "Allt kan hända" av honom om ni inte redan har gjort det, vilket jag inte tror att ni har gjort.
Där finns 14 noveller av honom, skräck för det mesta. Efter att jag läst den första novellen i boken hade jag ångest inför att somna, på riktigt.
Tänk att vakna upp, helt förlamad, och märka att du är på väg att obduceras men ingen märker att du faktiskt lever?

Hej ångest.


Nu ska jag sluta hejda dig från att göra andra spännande saker. Godnatt!

 

Igår blev jag akutsjuk i maginfluensa när jag kom hem från backen. Låg och vaggade mig själv hela kvällen/natten och kunde bara tänka "snart är det över, snart, snart". En maginfluensa som brukar hålla på en vecka eller i alla fall i tre-fyra dagar fick jag på en natt, jäklar vad det gick undan.


Idag har jag sovit hela dagen, vaknade för några timmar sen och har ätit en liten skål med ris, vilket förövrigt kan ha varit det absolut godaste jag någonsin stoppat i mig, och vätskeersättning. Nu ska jag lägga mig i badkaret och läsa.
Siktar på att komma upp i backen imorgon igen.

 

pic by me

(det är så att man tappar andan när man står högst upp på toppen)

 

Idag gick det betydligt bättre med pjäxorna. Tog ett långt bad när jag kom hem och nu ligger jag här helt mör och längtar efter mat.

 

Har dessutom fått en sån där riktigt klassisk skid-bränna efter skidglasögonen. JAAAA!

 

 

 

 

 

 

 

 

Lite ungefär såhär har mina senaste dygn sett ut. Vi började bila neråt mot Österrike vid 5 tiden på morgonen igår och på kvällen stannade vi på samma ställe vi gjorde förra året. Stället är så otroligt fint och personerna som äger det är underbara. Vi åt på italiensk restaurang på kvällen med hela gänget vi är här med, fast jag satt mest och halvsov genom middagen(trots att jag sovit HELA tiden i bilen ner) tills den lille killen i gänget på två år kräktes över restauranggolvet, då jäklar blev det lite fart. Kul tyckte jag.

På morgonen gick damen som äger hotellet upp hur tidigt som helst för att fixa till frukostbuffén, som förövrigt aldrig tar slut och bara är helt otrolig. Där finns verkligen a l l t. Hon hade stått och gjort smöret och vissa av frukterna i fruktsalladen tills små runda bollar och där fanns hemmagjord sylt i massor.

 

Vi kom fram till vårt skidställe runt lunch och hann hyra skidor och åka ett varv. Jag blev dock besviken på hela livet när jag märkte att mina nyköpta pjäxor gav mig precis likadana okommor som alla de andra pjäxor har gjort, trots specialutprovning och allt. Det slutade med att jag stod och skakade i liften upp med en ohygglig kramp, bland annat i hålfötterna och det svartnade för ögonen. Kul.

 

Men åh vad jag älskar att vara här.

 

 

my pic

 

Nu har jag packat, fixat och plockat klart inför morgondagen. Går upp tidigt vid fyra tiden för att bila ner till Österrike. Har längtat mig ivrig till denna skidveckan. Den ska spenderas med dagar i backen från klockan halv nio till fyra, varma bad, slutkörda muskler, filmkvällar, middagar som varar hela kvällar och den där österrikiska maten.

 

Dagen efter att jag kommit hem från Österrike så åker jag vidare till Kina, följ gärna med via min blogg, ska försöka uppdatera så mycket tid och plats tillåter.

 

Nu ska jag spendera resten av min kväll/natt med THE SIMS3 och kakor. Känner mig som fjorton igen, och jag älskar det.

 

 

flickr

 

ge dig av nu

det är mäktigt och helt hjärtekrossande hur kropp och sinne reagerar på en parfym som har varit känslomässigt länkad till sitt hjärta en gång i tiden. (och fortfarande är det, men det varken kan eller vill man erkänna eller tänka på)


helt plötsligt kan man höra hur hans pappas skratt lät eller komma ihåg vad det var för färg på badrumsmattan. hur det luktade i köket eller hur hans fingrar kändes mot ens revben.
hur tunga, djupa andetag och skratt i sömnen låter klockan tre på natten eller hur mjuk hud innanför en skrynklig skjortkrage luktar.
att hans tår var lite krokiga och hur vi alltid brostade tänderna tillsammans.



man kan riktigt smaka på det som var en gång i tiden.

jag är inte färdig med min design just nu så håll käften och ät din semla

 

Haruki Murakami är en av mina favoritförfattare. Han skriver så lätt och flytande samtidigt som varje textrad är fylld av berättande ord som i sin tur bildar dessa fantastiska berättelser om allt från tunna kjolar i en sommarvind, en genomskinligt vit hud i en fönsterkarm, helt omöjlig kärlek, rädsla för att bli förälskad, främmande öar i klarblått vatten och äldre män som kan tala med katter.

 

 

"Hon duschade, klädde på sig och satte sig åter i solljuset. Jag visste inte vad
jag skulle säga, så jag satt tyst bredvid henne. När solen förflyttade sig, följde
vi efter lite i taget. "

finn/finstafari

andrea giacobbe

 

om du inte saknar mig så har du dina skäl



jag undrar fortfarande hur tiden kan rinna så fort ur ens händer utan att man märker någonting. 
gömd stress fyller min mage. så mycket som ska fixas på så kort tid och samtidigt måste man komma ihåg att 
att inte glömma saker.
KOM IHÅG ATT INTE GLÖMMA.


nu ska jag svepa det där glaset som förhindrar att jag blir magsjuk på min resa i kina och japan. det ser väldigt
grumligt och grått ut. nu kör vi.

trött på det.
vissa ord går bara genom huvudet. vissa leenden gör mig illa till mods.


golvet nedanför sängen är kallt. riktigt kallt.
så kallt så att det går stötar upp för kroppen när jag placerar fotsulorna på golvet.


det finns måsten som jag aldrig vill göra.
och saker som jag inte känner mig mogen för. men det MÅSTE göras.



men allt det positiva som faktiskt finns, överallt - ibland bara kanske lite gömt bakom någons ögon, ljudet från någons prasslande jacka, ett skratt som kittlar örat, en varm mening från mjuka läppar som faktiskt talar sanning eller kanske gömt långt in i den där drömmen du drömmer i en varm säng, ovanför ett kallt golv.

my pic

 

Ibland har man dagar som bara rullar på riktigt bra, och idag var en sådan dag.
Dagen började med en samhällslektion, sen blev det lunch ute på stan innan det var dags för ett besök på
brandstationen i hässleholm. Varför gjorde vi det där besöket egentligen kan man ju fråga sig.

 

Sen var det dags för någon timmes träning. Vilken känsla det är när man märker att kroppen är redo för att öka tyngderna på de olika vikterna med allt från 2,5 till 5 kilo. WOHO

 

Morgondagen kommer bli långtråkig blandat med hektisk, så jag tror jag lägger mig i soffan nu för att förbereda mig.

 

det är något visst med vackra kindben och cigaretter.

 

Det blev festande igår. Det var bra. Det var awesome.

 

Och hela kvällen var en tornado av känslor.

 

Bra dag varierat med hemsk dag.


Var med om en av dom värsta smärtorna i mitt liv och även en av de mest dramatiska stunderna - vilket efteråt firades med grodbakelser tillsammans med camper.
Prata lite med mormor och få underbart smink på posten. Sedan hem och mötas av nyponsoppa och annat mysigt som mamma ville skämma bort mig med. Fint.


Och nu,
snöar det igen.

pic by me

 

Det var dags att börja springa själv.