nu ska jag försöka återberätta min fredag, så gott det går.

kvällen började med izakaya som skolan anordnat. så ett korståg med massor av människor(30?40?50?) gick från skolan vid klockan sex.

stället vi var på var jättelitet och jättemysigt. 4-5 stora bord och karaoke i mitten av rummet.

tror att det dröjde 10minuter tills någon satte igång med att sjunga, haha, så fint.

förutom alla vi elever så var det kanske fyra lärare med. en av dem kom fram till vårt bord strax efter att vi hade satt oss ner och frågade ”alla här är väl 20år.....? inge n som är under 20år.....? BRA!”

sen kom ölen. och massor av annat att dricka.

lärarna(lärarinnorna) drack och rökte cigaretter. alla var glada. alla dansade. alla sjöng.

allt var bra.

vid klockan nio var det slut och då fick alla dra vidare vart de ville.

jag hängde med ett stort gäng som drog vidare till ytterligare en izakaya. där hängde vi ett litet slag innan vi stack till shibuya för att sätta oss på beat café.

älskar det stället alltså. alltid helt smockfullt, rökigt och överbra musik.

har ingen aning om hur länge vi satt där eller vad klockan var när vi gick därifrån, men fan vad mysigt det var.

nästa stopp för kvällen var en klubb. första gången för mig och kaya, så vi hängde bara på daniel och nina.

och det var riktigt nice. inga bilder tyvärr. men det var trångt, svettigt, weird musik, flera våningar och närhet.

allra sista stoppet för kvällen var mcdonalds. det blev något konstigt med min beställning så jag fick en helt fucked up hamburgare med ”vanligt” kött, fiskburgare och sen bacon.

det var en upplevelse. tror det får bli den nästa gång med, hehe.

alla sov inne på mcdonalds också. överallt. såg en man vid toaletterna som stod och lutade pannan mot väggen och sov. resten låg med sina huvuden på borden. helt däckade.

sen tog jag första morgontåget hem.

fan vilken bra fredag jag hade.

jag önskar jag kunde sitta och skriva ett långt inlägg om gårdagen. men det finns inte tid.

men jag kan säga att det var en av de bästa kvällarna på mycket länge.

jag har hur mycket bilder som helst som kommer att hamna här sen. men nu måste jag hoppa ur pyjamasen (17.15...) och in i duschen innan jag beger mig ut igen.

jag älskar älskar älskar att läsa.

bara känslan av att det vilar en bok i mina händer. känslan av att det vilar en historia i mina händer som väntar på mig.

jag kan sakna att ha någon som förstår vad jag menar när jag berättar hur jag älskar sättet ”kafka på stranden” är skriven. så krispig och skör.

som förstår vad jag menar när jag berättar att jag grät mig genom ”min vän leonard” och att jag sov med den boken bredvid mig. och att jag fortfarande drömmer om leonard ibland.

eller som förstår vad jag menar när jag försöker förklara att ”vindens skugga” kändes som en vinröd sammetsgardin, ”boktjuven” kändes som att smeka ett sandpapper med fingertopparna eller att ”tjuvarnas stad” är som en frusen omfamning.

idag försökte jag för första gången mig på att laga min egna mat. eller laga och laga... göra någonting annat än att hälla hett vatten över nudlar.

blandade mest ner lite olika saker i en gryta och vevade runt. nudlar, svamp, stark sås, böngroddar, gyoza mm.

otroligt gott blev det i alla fall och nu är min mage lika rund som mina ögon är trötta.

såhär hade jag så himla gärna spenderat min kväll.

men istället blev det plugg. dock har jag varit så trött idag så när jag satt och halvhjärtat försökte fixa läxan så somnade jag. på pappret. vissa tecken är helt utsmetade, måste ha dreglat rätt rejält alltså.

tokyo. vad gör du med mig.

jag möts av bländade solsken varje morgon jag går utanför mitt hus.

när jag går längs vägen till stationen står där små farbröder i gula västar och lasersvärd som dirigerar trafiken. alla säger godmorgon till mig. alla. tror jag möter åtta stycken på de kanske 100metrarna till stationen.

när jag ska upp på taket och tvätta så har jag oändligt vacker utsikt. jag stod där uppe i minst en halvtimme igår trots det var så kallt att jag fick gåshud över hela kroppen.

min plånbok ramlade ur väskan idag när jag strosade fram på stationen. märkte ingenting förren en man i vacker kostym och fendi-scarf andfådd kom springandes bakom mig och gav mig min plånbok för att sedan buga och rusa till sitt tåg.

jag älskar dig, tokyo.

I wish my smile was your favourite kind of smile.

I wish the way I dressed was your favourite kind of style.

såhär ser det ut när jag tvättar.

nom nom.

har haft en så jäkla fin dag idag.

på alla vis. inte för att någonting speciellt har hänt direkt.

men mest för att;

. när jag stod i köket och hällde upp mina flingor kom det upp en kille jag inte sett här förut bakom mig och hälsade.

han är från paris.

han skrattade när jag sa att nej jag har inte vågat mig upp på taket för att tvätta än trots att jag har bott här i tre veckor.

. lärde känna en tjej som bor här, också från sverige. jättegullig. hon heter engla.

. jag har städat rummet. inte för att det är en stor grej. men det blev fint och jag har helt plötsligt mer utrymme att hänga mina klänningar och nu vet jag vart jag faktiskt har mina viktiga papper. bra.

. jag slängde på mig lite kläder och bara gick omkring i området där jag bor. länge. sen spenderade jag lång tid i en mataffär. gick runt och klämde på alla konstiga grejer. som det där inplastade slajmiga, grå- och svart prickiga grejen eller den illröda bläckfisken.

. lärde mig hur spisen fungerade.

. sist men inte minst så har jag tvättat uppe på taket. och herrejisses vad fint det var där. man har världens utsikt. när jag går upp igen för att hämta tvätten så lovar jag att knäppa några bilder så att ni kan få se.

fredag idag. förstår ingenting. tiden?

skolan idag var fin. shit vad vi går fort fram alltså. det gäller att hänga med och inte slacka alls. annars är det kört.

jag, kaja, emma och wilma åt bento på skolan innan vi bestämde oss för att gå in till shinjuku och sen hitta något ställe att sätta oss på och fika.

tror vi ägnade 15minuter minst för att försöka förstå hur man skulle ta hissen för att komma upp till starbucks.

så vi gick någon annanstans istället som visade sig vara världens bästa idé.

vi hamnade på ett café som var hur mysigt som helst. de hade inrett det så att man fick en känsla av att sitta utomhus. hängmattor, utomhusmöbler och stora växter. drack världens godaste te och pratade i ett par timmar. fint.

sen drog tre av oss till forever 21. det måste dröja innan jag gör det igen alltså. det är inge bra. fyra våningar och 2,5 timme senare kom vi ut, störtlyckliga.

när vi skildes åt på shinjukustation var det redan mörkt ute och jag hemåt. åt nere på hörnet som jag brukar.

alla som jobbar där ropar välkommen i kör så fort någon kommer in. typ 5 stycken. jättehögt. fint tycker jag.

imorgon ska alla i klassen träffas i shin-okubo. vart det leder därifrån får vi se, men jag tror det kan bli awesome.

The secret of happiness is freedom. The secret of freedom is courage.

idag har jag sett massor av fina saker. sådana saker som kanske inte alla bryr sig om, men som jag kan tänka på resten av dagen och bli glad utav.

har nog tidigare nämnt att jag brukar åka tunnelbana samtidigt som små skolbarn. i eftermiddags var det två små tjejer i 6års åldern som stod alldeles bredvid mig, den ena hade tjocka flätor och den andra hade fräknar över näsan.

de klappade händer med varandra och sjöng någon japansk ramsa och slängde bak sina huvuden i höga och gälla skratt när de var klara.

sen började de om igen.

det stod en salaryman bredvid mig när jag åkte tunnelbana senare idag som hade ett tiotal färgstarka armband kring sin handled.

plastkulor och små pärlor med ord. massvis. fint till kostym och portfölj tycker jag.

när jag var ute och gick i shinjuku så hade en man ställt upp ett trumset vid sidan av vägen. bara sådär. han spelade så intensivt så att han var helt svettig. skrattade stort gjorde han med. hela tiden.

det var inte många som hade gett honom pengar, kanske tre stycken. så jag knäppte en bild och gav honom några små mynt.

då log han ännu mer.

vid kvart i sex på kvällen idag gick jag mot stationen runt om hörnan här hos mig. ”man ser det från månen” med familjen spelades i mina lurar och helt plötsligt var det knappt något folk alls på trottoaren. eller gatan. månen var nästan helt rund och molnen helt upplysta av staden.

oh vad fint det var.

en kille från kanada och en tjej från thailand i min klass försökte idag uttala en annan tjej i min klass namn, Wilhelmina. det gick inte alls. det lät ungefär så här;
Wilmauhbelina? Wilhugale? Wilhelmijan? Wilmabuhline?

det.var.så.roligt.

när jag kom hem för kanske en eller två timmar sedan så möttes jag av en blond tjej i dörröppningen. hon sa HEY YOU jätteglatt och sa att hon hette någonting som jag nu glömt.

hon bor tydligen mitt emot mig, har bott i tokyo i fyra år och är från usa. hon visade hur jag skulle göra när det är min tur att fixa med soporna och sa att det bara var att knacka på om det var någonting.

fint.

åt märklig frukost igår. och då menar jag inte det ni ser på bilden, utan en konstig macka med jordnötssmöt i. har satt i mig den andra halvan nyss till frukost och den är bara så...konstig.

i skolan var det dags att köpa kursmaterial. stor summa pengar mot en ganska så hög trave med böcker och skivor.

sen efter skolan gick jag vilse på forever21.

okej jag slutar skriva detta nu. till och med jag blir uttråkad av mina egna ord.

you know that this could be

sitter ihopkurad i sängen och huttrar trots att här är 23 grader inne. mitt lilla rum. LILLA RUM.

idag var det så klart skola som gällde. trött som en gammal björn hoppade jag i de kläder som låg närmast, drog ner skolgrejerna från bordet ner i ryggsäcken och gick de 50 metrarna till stationen.

jag brukar åka samtidigt som skolbarnen härifrån gör. de är så bedårande, ska försöka ta en bild någon gång.

pojkarna har shorts och flickorna har små kjolar och de har alla vita knästrumpor och svarta lack skor samt svart hatt.

åh.

skolan börjar ta fart nu. på riktigt. knappt jag hinner uppfatta en grej förrän nästa påbörjas. men det löser sig.

prov imorgon dock.

hjälp.

efter skolan och lunch inte långt därifrån så drog jag mig hemåt mot mitt lilla krypin för att begrava mig i papper och anteckningar.

på stationen försökte jag kommunicera med en informatör, gick inte bra.

alls.

så dagens har spenderats i sängen med undantag för att ila ner och käka här på hörnan samt skaffa någon sorts frukost, typ inte en yoghurt som smakar ansiktsmask.

fick med mig soyamjölk i miniformat, konstig apelsinjuice, risbollar och ”choco nuts”. eh.

nu måste jag sätta fart, tills tio ska jag vara färdig med mitt pluggande fanimej. detta är ju galet.

jag inser, sakta men säkert

att man aldrig kan få saker ogjorda

eller någonsin önska att man gjort någonting annorlunda

sagt

eller rört mig

annorlunda

jag får börja om helt enkelt

och hoppas på att du ser mig denna gången

de sakerna som står mellan oss och total lycka

igår drog vi efter mycket om och men till beat café. ett jättelitet och jättemysigt ställe där öl och drinkar inte kostade mer än 500yen. utmärkt!

(såg den obehagliga björnmannen/kvinnan ännu en gång i Shibuya)

jag är helt slut idag. skulle egentligen följt med på andra äventyr men jag hittar inte orken. vilket är riktigt synd.

ligger helt strandad i sängen. ska snart bege mig ner till 7eleven och se om jag finner något ätbart, eller det lilla matstället där man kan käka en stor portion för 280yen(cirka 22SEK). sen in i duschen, repetera veckans japanska och sova.

klockan är 19.00 en lördagskväll i tokyo och jag säger tack för mig.

happy birthday to me

happy birthday to me

happy birthday to me

jag flyttade till tokyo den 5de januari.

rädd och full av längtan på samma gång.

hade bara varit i tokyo en endaste gång innan, i tre dagar förra våren. det var i samband med min resa jag var på i Kina.

direkt när jag kom hem ifrån tokyo visste jag att jag var tvungen att åka dit igen.

jag är här för att studera japanska i sex månader(kanske mer). jag går på en internationell skola som heter KAI som ligger mitt inne i tokyo som bara lär ut japanska.

skolan har väldigt gott rykte och studietempot är högt(hjälp).

(skolans balkong)

skolan är full med olika nationaliteter vilket är underbart. nu är vi ganska många svenskar i min klass(hela 7 stycken) men bland alla oss som började på level 1 i tisdags fanns det hela 16 olika nationaliteter om jag inte minns fel.

fint va?

alla bilder från tokyo är tagna med min olympus. den är fin. lite krånglig med autofokusen och ibland brusig, men jag gillar den ändå.

väldigt mycket.

jag bor i ett guesthouse. jag antar att man skulle kunna säga att det är lite som att bo på studentkorridor.

jag letar dock redan efter andra ställen att bo på då detta inte känns rätt alls.

och rätt måste det kännas

It looks as though you're letting go

And if it's real

Well I don't want to know

Don't tell me cause it hurts

jag minns en natt under stjärnorna

allt var suddigt

om du tittat noga hade du kunnat se livet pulsera
under huden

på min hals

men det gjorde du aldrig

du såg ingenting

jag föll på knä

du såg på mig
så väldigt nära

men aldrig har du varit längre ifrån

lade pannan mot asfalten

och grät

regnet föll över min kropp

skälvde av kylan

du såg aldrig livet i mig

natten under stjärnorna

allt blev suddigt

Idag var det första dagen i skolan. Mötte upp Emma med en tjej från Kanada för att sen träffa Sam som skulle visa oss till skolan.

Det var mest introduktion idag, ingen lektion utan mer genomgång om allt från vilken sida av gatan man bör cykla på och hur man förlänger sitt visum.

Mötte många svenskar som ska börja nu samtidigt som mig, bland annat en kille jag av ren slump sprang på på flygplatsen när jag landade i Tokyo och frågade om en ATM.

Weird.

Massor av information och papper. Lärarna verkar fina, allt verkar fint. Rosa väggar och allt.

När det var klart så drog jag och Emma med Sam och några andra av de som går i de högre klasserna + några fler nya(konstig mening, orkar inte ändra, HEEEHE) och käkade thai.

Jag och Emma beställde in samma. Något av det starkaste jag ätit, ville bara dö.

Hade hjärtklappning och tårar i ögonen hela tiden. Puh.

Men gott var det.

Sen åkte jag hem mot mig, strosade längs gatan och funderade.

Nu ligger jag här.

Livet.

Livet är så jävla konstigt.

Sov i mitt rum för första gången inatt. Sov helt okej på den hårda madrassen. Förövrigt ser det ut som om någon ätit upp all min packning och kräkt ut den på golvet.

Det pågår något slags byggarbete utanför mitt fönster så jag har inget som helst dagsljus. Enda ljuskällan jag har är en så fruktansvärt hemsk taklampa. Inget mer.

Mina klänningar svajar i blåsten från AC:n. Mina grannar undviker mig.

Ska äta en risboll till frukost.

Oh just det! Hade köpt jättefina ätpinnar för någon dag sen. Åt med dem igår. När jag käkat färdigt inser jag att jag ätit med pinnar man sätter i håret.

Konstig stämning.

Fina är dem i alla fall.

Igår drog Sam och company med mig och Emma ut. Ut för att ge järnet.

Vi drog till Izakaya. Ät och drick, dela på allt. Träffade massor av fina människor. De flesta är folk som går på skolan jag börjar på imorgon (uuhuhhuuh spännande).

På fjärde våningen satt vi i flera timmar, åt allt från gröna bönor till fiskfenor och drack allt från öl till sake.

Sen sa någon ”KARAOKE! LET’S GO!”

Vinglade till närmsta tunnelbanestation och åkte mot Shibuya.

Tryckte in ett tiotal människor i ett rum med dricka och musik. PARTY.

Underbart kväll. Och natt.

Slutade med att jag tåg sista tåget hemåt. Innan jag bytte tåg stod jag och sov mot Sam och dregglade.

Hemma klockan sex. Upp klockan tio. Kände mig mer berusad när jag vaknade än vad jag var när jag gick och la mig.

Åkte till rummet en sväng idag också för att slänga in mina sista väskor. Mötte för första gången en granne. En vad som verkade vara en australiensk kille i 20års ålder.

Har nu skrivit världshistoriens tråkigaste inlägg. Men jag är stressad av livet då jag måste slänga mig i duschen, ta mina sista saker, ta tunnelbanan och på riktigt flytta in i mitt nya rum.

Typ, NU.

mitt hus!

Det känns som om vi inte gjort någonting annat än att åka tunnelbana idag. Fast det kanske vi inte har gjort heller när jag tänker efter.

Vi gav oss fan på att försöka lära oss systemet, tror vi lyckats ganska bra hittills.

Fick en japansk kompis idag också. En kvinna i 30års ålder haffade oss när vi stod utanför tunnelbanan och såg förvirrade ut och frågade om hon kunde hjälpa till.

Hon blev lika glad för att få hjälpa till som vi blev för hennes hjälp.

Det visade sig att vi skulle på samma håll så hon fortsatte att hjälpa oss. Jag berättade för henne att jag skulle stanna i Tokyo i sex månader och då blev hon jätteglad och frågade om vi inte kunde byta nummer och hitta på någonting någon gång.

Åh. Emiko hette hon. Svart lugg och resten i hästsvans. Lila manchesterkjol och beige jacka. Tror till och med att jag skymtade någon slags tandställning när hon skrattade.

Sen skildes vi åt och vi begav oss till mitt blivande boende. Vi hittade på första försöket och blev överförtjusta i hur det såg ut runt omkring. Som en liten ministad i den stora staden Tokyo liksom. Allting var yttepyttigt.

Tror vi räknade till 25 små restauranger i en radie på 50meter från mitt hus.

Nom.

Rummet var till och med större än vad jag trodde det skulle vara, hur det nu skulle gå till när det är 8m2 stort.

Men mer bilder på det när jag flyttat in dit på riktigt! Måndag kanske.

Åt lunch på ett fantastiskt ställe med relativt billig och underbart god mat. Har nog aldrig ätit så gott flied lice innan.

Resten av dagen tillbringade vi i Shinjuku tills mamma och jag skildes åt och jag skulle möta upp Emma.

Mission impossible.

Vi måste stått på totalt olika ställen, för inte fan möttes vi! Haha, helt åt skogen!

Tog tunnelbanan ensam hem mot hotellet igen. Eller, ensam var jag knappt. Massor av människor, och det var ändå bara lördag idag.

Och det är sant som det sägs, japaner sover överallt.

Men det var inte det jag skulle berätta nu, utan bredvid mig på tunnelbanan satte sig en bedårande tjej med enorma ögonfransar, gröna linser, ljusrosa tyllkjol och rosa handväska. Hon luktade bakverk. Hela hon luktade liksom konditori. Kan ha varit att hon hade tre cupcakes i en liten påse i knät, men är även övertygad om att det har med hennes tyllkjol att göra. Något som är så sött måste lukta gott.

Nya tag imorgon.

Har köpt mig en nya pyjamas. Den lyser så fint i morgonljuset och är skir som dimma.

Sov så otroligt gott inatt. Vaknade och undrade vad som hade hänt. Hörde trafiken utanför mitt fönster, fick fjärilar i magen.

Drog upp rullgardinen och möttes av ett strålande solsken som reflekterades i byggnaden mittemot.

Tokyo.

Älskade Tokyo.

Planerna för dagen var att ta oss till Shinjukustation till fots för att sedan hittade till lägenhetsagenturen för att hämta ut nycklar till mitt blivande rum(i guesthouse).

På hotellet sa de att det skulle ta oss cirka 30 minuter till stationen.

Det tog 3 timmar.

Men förvånande nog inte för att vi gick vilse, utan för att man fastnade precis överallt. Vi var i hur många drugstores som helst och fascinerades. Det är rea överallt i klädesaffärer också, passar mig utmärkt.

När vi väl hittade till kontoret var det tusen miljoners papper att skriva på och läsa igenom. Fick som tur var hjälp av en supergullig tjej som jobbade där, Lucy hette hon. Söt som socker och pratade sådan där amerikanska man pratar om man kollar mycket på amerikanska filmer och serier.

Jag passade på att fråga tusentals frågor om allt från tunnelbana till... nej föresten. Frågade nog bara tusen saker om tunnelbanan.

När allting var färdigt där så var det redan mörkt ute, så vi orkade inte bege oss till huset där jag ska bo, som ligger en liten bit från Shinjuku. Så vi bestämde oss för att vandra runt lite till i Shinjuku, äta och sen bege oss hemåt. Klockan var då halv 5. (vi kom hem till hotellet klockan 9, då trodde jag att klockan var 6, är fortfarande helt efter)

Vi hamnade på ett litet indiskt ställe där vi åt naans med tre olika såser. Jag fick ägg och ris till mitt. Doppade mitt naan i alla tre såser och tänkte mmm så gott! Sen inser jag att jag nyss stoppat ner det flottiga brödet i min efterrätt.

Vandrade planlöst vidare efter maten och förundrades. Såg allt från maid-dräkter för män, teddybear-dräkter (ursöta) och hamnade på en suspekt gata med lite suspekta klubbar(eeheh, tyckte väl att de tittade lite snett på oss).

Skaffade en mobiltelefon idag också. En rosa. Åh. Hon lät mig välja hur många färger som helst, svart, silver, beige och ROSA. Såg den direkt. Tänkte, ska man någon gång i livet skaffa sig en rosa mobiltelefon så är det nu.

Slog till direkt.

Tunnelbane-kort har jag skaffat mig också. Att sen börja använda det är en annan sak och en annan ångest.

(Shinjukustation är fan helt galet på alla nivåer. Vi var där vid 6-tiden. Vi bara stod stilla och jag fick fan hjärtklappning, hjärtsnörp, andnöd, svettningar och geri. Och vi åkte ju inte ens, utan stod bara tittade på)

Sen begav vi oss hemåt.

När vi går där på en gata helt upplyst av neonljus och full av människor så ramlar min mamma. Och hon ramlar inte lite heller. Först snavar hon, jag får tag i hennes arm och hinner tänka ”jävla tant som ska snubbla, men nu har jag henne i alla fall”. Hon återfår balansen för en nanosekund och så RAMLAR HON VIDARE. Ser bara hur hon i slow motion möter asfalten med ena kinden.

Jag är så sådan att jag kissar på mig av skratt när någonting sånt här händer. Som när min lillebror ramlade av sin skateboard på ett stengolv. Jag kan inte rå för det.

Det är nog mitt sätt att hantera panikartade känslor. Kanske.

I alla fall så stod jag där och skrattade ett tag innan jag kom på att hjälpa henne upp. Blod på hennes händer, hål på hennes byxor, tårar i hennes ögon.

Och jag bara står bredvid och skrattar så jag faktiskt får stå och knipa samtidigt för att inte kissa på mig.

Kvällen avslutades med chai te och nu är det dags att sova. Imorgon ska vi testa tunnelbanan och titta på rummet. Sen ska jag träffa Emma!

Oyasumi nasai.

Hungriga som två kultingar bestämde vi oss för att bara utforska gatan bakom hotellet. Utmärkt val. Där gick vi runt hur länge som helst.

Första Tokyo-chocken; När man inser att i princip allting som står på skyltar, i synnerhet när det gäller mat, står på japanska.

Vi chansade och hamnade jävligt bra hos en liten farmor som gärna pratade japanska med oss och log så att ögonen nästan försvann bakom rynkorna. Maten var underbar också.

Nu är jag så obehagligt trött så jag vet inte vart jag ska bli av.

Eller jo, dusch sen sängen dirr!

Nu befinner jag mig i Tokyo. Vrider jag lätt på mitt huvud till höger ser jag skyskrapor och en hysterisk spelhall.

Och människor, massor och massor av människor.

Att säga hejdå imorse sved. Krama om lillebrossan en, två, tre, fyra, fem, sex gånger och viska jag älskar dig, vi ses snart igen. Tittar på varandra med tårar i ögonen. Åh min lillebror.

Mormor och morfar stod i fönstret och vinkade med handdukar, så himla fint. Då fick jag ännu mer tårar i ögonen. För att inte tala om att säga hejdå till vovvarna.

Sen kom ett sms från Julia och då brast det lite, men repade mig ganska fort(eh..eller?)

Krama om och pussa på pappa innan tåget. Mamma har jag ju med mig, hon åker inte hem förrän den 14de.

Resan gick snabbt. Jag sitter här och förstår ingenting. Tid är så flyktigt.

Träffade en gubbe på tåget till kastrup som glatt började prata med oss. Han skelade lika mycket som han hade mellanrum mellan tänderna, men fy vad fin han var. Frågade massor och skrattade som jultomten.

Hade det mysigt på flygplatsen ett tag innan flyget gick, åt, shoppade. Förstod ingenting. Bara var.

Det gick hur snabbt som helst att flyga. Kändes som fyra timmar och inte som tio.

Dock hade vi en familj raden framför oss som talade något väldigt märkligt språk, kan de ha varit från färöarna kanske?

De hade två barn på kanske sju och fyra. Dock osäker på om den minsta var fyra år, men en sak är säker, hon var alldeles för gammal för att ha blöja. OCH napp. Dålig i magen var hon också. Brydde sig mamman om att gå de tre metrarna till toaletten för att byta hennes blöja? NEJ.

Hon bytte henne på sätet. Fem gånger. En gång medans vi åt.

Kul att det var chokladpudding till efterrätt?

Nä.

Landade i Tokyo, gav ungen och mamman onda ögat innan vi gick ur planet och sen tog vi en buss till Shinjuku station. Sov som en gris. (mamma mest)

Sen taxi till hotellet och nu sitter vi här.

Eller mamma befinner sig i sängen med öppen mun och lätt dreglande.

Hur underbart är det föresten att vi fick munskölj som hetet SKIT?

Jag har liksom inte kunnat smälta så roligt det är. Behöver nog förstå att jag är här först innan jag kan på riktigt uppskatta det.

Gick på toa nyss, sitsen var uppvärmd och om jag ville kunde jag få stjärten tvättad.

Nog är jag i Tokyo alltid.

dig kommer jag sakna mest

det börjar ta sig

vad jag undrar var du är och hur du mår.

vad jag undrar var du är och hur du mår.

vad jag undrar var du är och hur du mår.

vad jag undrar var du är och hur du mår.

vad jag undrar var du är och hur du mår.

vad jag undrar var du är och hur du mår.

vad jag undrar var du är och hur du mår.

vad jag undrar var du är och hur du mår.

vad jag undrar var du är och hur du mår.

vad jag undrar var du är och hur du mår.

vad jag undrar var du är och hur du mår.

vad jag undrar var du är och hur du mår.

vad jag undrar var du är och hur du mår just nu.

såhär ser det ut när jag försöker samla ihop mitt liv i en väska.

såhär ser det ut i mitt hjärta, min kropp och själ när jag försöker samla ihop mitt liv i en väska.