klockan nio imorse satt jag i en taxi med kinden vilad mot den kalla fönsterrutan

och viskade hejdå till ett morgontrött paris. viskade och lovade mig själv att 

snart inte behöva åka härifrån igen. 

alla de gånger jag har varit i paris så har min längtan efter att få bosätta mig där

vuxit sig större och vildare. det var till paris det var meningen jag skulle flytta,

men jag råkade hamna i tokyo istället.

men de senaste dagarna blev det så tydligt. 

jag älskar den staden.

jag älskar de gråa, tunga byggnaderna som andas historia

och hur de speglar solskenet på ett makalöst sätt. jag älskar sättet hustaken möter

himlen och hur marken låter under fötterna på människorna som rusar förbi. 

det är något fascinerande med hur det arroganta sättet och de vassa armbågarna 

möter den svala artigheten och det hänsynslösa flörtandet. 

jag älskar hur killen bakom disken i bokaffären jag besökte just pga honom rodnade

när han förstod att jag inte pratar franska och hur jag föll i hans blick och sen gick

rakt in i dörren på vägen ut. eller hur servitören med de mörka lockarna på 

le pain de quotidien sa this is a gift from me och pekade på min andra kaffekopp.

jag älskar färgen på trottoaren efter regn och hur brödet smakar tidigt på morgonen.

eller sättet parisiskorna klär sig och hur deras hårsvall faller tungt och naturligt

utmed ryggen eller enkelt och slarvigt uppsnurrat på huvudet. hur vinet smakar och 

hur bra det känns att sitta ensam på ett café i flera timmar och bara läsa min bok 

och se på alla som går förbi. de små antikaffärerna, gränderna, morgonljuset och

gatumusikerna. jag älskar att det sitter massor av människor och spelar musik och

sjunger längs seine trots att klockan är halv ett på natten en onsdagskväll. 

eller hur eiffeltornet glittrar och hur det franska språket låter i mina öron och får

mig att längta. 

 

 

 

 

jag har blivit så kolossalt jäkla jättesjuk på bara några dagar. 

svullna körtlar i halsen, halsmandlar stora som knytnävar, blixtrande

huvudvärk och hög feber.

igår var jag så dåsig och överallt samtidigt. när jag skulle dra ner min rullgardin

i fönstret blev jag så snurrig att jag var tvungen att luta hela ansiktet mot väggen.

väggen där en tavla jag har målat (i svart kol) hänger. när sen mamma och min

lillebror kom in för att kolla till mig så blev de helt ställda då jag hade skaffat mig

både en svart liten mustach och ett magnifikt unibrown. 

 

nej så här kan det inte fortsätta. åker till sjukhuset imorgon för att försöka reda ut

detta elände så att jag kan få åka till paris på fredag. 

 

jag har drömt om detta i flera år. det kommer vara som en religiös upplevelse

upphöjt till hundra för mig. får tårar i ögonen bara jag tänker på det.

i november ska jag se, känna och höra Bon Iver, den enda musiken som har krupit

mig under skinnet och är en del av det som jag kallar mig.