my picture ©

 

måndag och sista veckan kvar på ön. det känns bitterljuvt, mest ljuvt. 

det känns som att jag har väntat länge på att det ska ta slut och nu helt plötsligt står vi här.

regnet sköjde bort smågruset från gatan i natt. fönsterrutan vibrerade av regndropparna och 

åskan rullade fram. magiskt på det där sättet när man känner sig liten i universum men tryggast

på jorden när man ligger bredvid en hundraåttiotre centimeter varm kropp med mjuk, 

värmländsk röst.

 

inom ett par veckor eller så kommer jag flytta från denna bloggen. denna kommer att finnas kvar,

det är ju min dagbok. men jag ska testa på lite nytt någon annanstans. och jag hoppas

så innerligt att ni följer med. för utan er är det ju inte lika fint.

 

mitt hjärta.

 

 

 

i maj för två år sedan kom jag tillbaka till tokyo efter att ha varit hemma i sverige ett tag efter 

jordbävningen. möttes av alla mina vänner på sängen.

 

 

 

jag vet inte vad jag håller på med. 
jag vet inte vart jag är på väg eller hur jag ska ta mig dit. 
men jag vet vart jag har varit och jag vet vad jag har lärt mig. 

det enda som någonsin spelar någon roll är lyckan. 
att finna den. 
vårda lyckan de stunder man lyckas hålla kvar den, försiktigt, i kupade händer.
att så småningom lära sig att det inte gör någonting om den ibland rinner
hur händerna likt sand. den kommer tillbaka, om än flyktigt.
döm den aldrig.

låt aldrig någon få lyckan att kännas främmande. 
dela den ömt men storsint med andra och ta den aldrig för givet. 
ta emot den med öppna armar och lyssna till den. 
kyss den godnatt och väck den med värme. 

det enda som spelar någon roll är lyckan. 
ingen kan ta den ifrån mig och den vilar här nu.

lyckan min och jag vårdar den ömt.