det är som att bryta upp. bryta av ett förhållande med någon man älskar så innerligt men det

går bara inte att lappa ihop för att man inte fungerar tillsammans, trots att båda vill.

så gärna vill vara med varandra men det släpper i sömmarna och en tyst förtvivlan sipprar in och förstör.

 

man har kämpat och kompromissat. gråtit sig till sömns och känt sig hög på lycka och odödlig.

suttit med smutsiga knän på en varm trottoar mitt i natten och gråtandes vinkat in i taxi,

kommit hem efter skolan och dunkat huvudet i väggen och tänkt nu. orkar. jag. inte. mer.

jag vill vara fri.

 

spenderat sömnlösa nätter i sängen och försökt fatta ett beslut. hur ska jag göra och hur

kommer det att bli för mig, för dig, för oss. nästa dag händer någonting och man tänker att kanske

kan jag hålla ut ändå, det är ju inte så farligt. man går varandra på nerverna ibland, så är det ju.

man blir sams. njuter av varandra som bara kära kan göra. man håller om och håller av och visar sig

från sin bästa sidan. 

 

sen gör man slut.

bryter av allt, för man inser att kärlek är en omöjlig ekvation som gör ont och lägger fälleben och

förstör. 

ibland kanske man inte ens sörjer. ibland är man så känslomässigt slut och omtumlad så man 

njuter av tystnaden och lugnet. man testar på nya saker och njuter av att vara ensam. få göra precis

som man vill och inte bli orättvist behandlad.

 

så händer det. efter många månader, kanske till och med år så blir man slagen mitt i ansiktet av en

saknad och man ligger där på marken och förstår ingenting. man förstår ingenting mer än att man

SAKNAR denna människa, denna varelse, det som var.

allt det som var hemskt, hjärtskärande och det som man fick vagga sig själv till sömns över,

är borta. kvar är det vackra.

kvar är de ömma minnena från någonting man inte känner sig hel utan. 

plötsligt känner man vårsolen som kittlade i nacken den där sista dagen i april, innan det tog slut.

hur luften luktade och hur skönt det var att bara ligga i gräset tillsammans, utan några ord. 

doften från taxibilen med de vita överdragen i spets som körde fram genom natten efter en natt

ute på vinglande ben och höga skratt.

kärleksfulla morgnar med solkatter som kittlar längs fotsulorna och de långa luncherna

som aldrig tycktes ta slut. 

det där som gjorde ont är borta. det där som sårade finns inte mer.

kvar finns bara saknad.

kvar finns bara längtan efter att få uppleva någonting liknande någonsin igen.

 

det är snart ett år sedan jag bröt upp med dig, tokyo. 

och jag saknar dig så mycket vissa kvällar och nätter så jag tror att min bröstkorg ska vändas ut

och in. jag minns inte hur ledsen du gjorde mig eller hur ensam jag kände mig fast att du omslut

mig varenda kväll och försökte trösta. jag minns bara allt som nu gör det möjligt för mig att ta mig

igenom min tysta vardag. 

jag minns de sena nätterna, de tidiga morgnarna, kvällarna vi drack för mycket och dagarna vi

sov för länge. jag minns bara skratten och hur du visade mig livet. jag minns bara hur solens rike

kysste tillbaka livet i min tunga,

tokyo, jag minns bara sättet du förändrade mitt liv,

jag saknar dig varje minut av varje dag.