skärvor av en hel framtid

jag låg där

lät det ske som en gång skedde

små jordskalv 

på bar hud

atmosfären runt mig grät

ögonlock färgade av skymningen

nu studsar morgonljuset mot min vinterhud

den dramatiska kurvan i mitt inre

gör min bana oregelbunden

gör mig fri

molnen sliter sig loss från en himmel långt borta

flätas samman med min hornhinna

mitt fönster mot omvärlden

jag slåss inte längre med skuggor

de har störtat ner i ett hav

de har störtat ner i en sol

kvar finns hjärtat byggt av kvistar av ådror

natten ligger inte längre över mig

kvar finns bara jag

och det näste som en gång var hem

åt en feberfågel

kvar finns bara jag

och nästet i min feberömma bröstkorg

vars grind står på glänt och väntar

munnen öppnar sig som av sig själv 

och in sipprar moln med lovord om världen som väntar

fyller bröstkorgen 

lyfter mig högt

det är inte längre trångt i kroppen

jag klamrar mig inte längre fast

i mig själv

jag finner egna vingar vid nackens slut

och rädslans sista pärlor skimrar vid min tinning

blommorna sover ännu i morgonens lugna andetag

trädens fingrar välsignar ljuset 

och marken har samlat nattdagg i sina kupade händer

jag låter mina ögon sprida stjärnor

och leda mig fram

mot morgondagen 

hela den klara blå himlen darrar i lungorna

och alla världens länder vilar fjärran under molnens himlarand

(detta är en dikt jag skrev till fredag i förra veckan. uppgiften var att skriva en dikt

med många röster, t ex blanda en känd dikt med sin egen. jag missuppfattade 

uppgiften så jag tog istället bara inspiration från gunnar ekelöf, försökte imitera hans

sätt att skriva då han är en av de bästa poeterna jag vet.

så jag tog en dikt jag skrivit tidigare, gjorde om och så plötsligt handlade den om 

hur det är att vakna en morgon och känna att ångesten och feberfågeln har gett sig

av och det är dags att börja leva igen.)

en två tre kindpussar och smaken av varm choklad kvar på underläppen. 

från en omfamnande värme på ett café tillsammans med vänners vänner ut i en rasande vinterkyla med en lillebror springandes runt mina ben. 

trottoaren kändes opålitligt hal under mina kängor och jag minns att jag tog tag i hans vantklädda hand. mamma gick två steg framför i en stad långt ifrån hemma men alldeles nära våra hjärtan och runt våra ansikten virvlade vinterns första snö. 

snöflingor, små som lillfingernaglar men fantastiska likt egna universum, landade på våra kinder och sände stötar av kyla ner till hälarna. 

lillebror gick med ansiktet vänt upp mot skyarna och samlade små universum på sin tunga och mamma vände sig om och log.

luften runt omkring oss luktade sött av tidig jul. männen skyndade ner för gatorna med sina portföljer och svepte rockarna tätare kring sina kroppar och kvinnornas halsar var varsamt skyddade bakom varma halsdukar. 

människor stod och kurade i gathörnen där man kunde köpa varmt, kryddigt vin och när de talade med varandra steg pelare av rök från deras munnar. 

de talade ett främmande språk men jag kände mig som hemma.

framför oss tornade en stor byggnad upp sig. vinterklädda människor trängdes framför höga fönster och tittade på väl uttänkta utsmyckningar på andra sidan av glaset.

lyckliga melodier blandades med blinkade lampor och förundrande blickar. 

lillebror drog mig framåt och ställde sig med ansiktet tryckt mot rutan och lämnade kvar änglar av ånga innan vi gick därifrån. vi skulle skynda oss till andra sidan av staden hade mamma sagt. jag minns hans ögon och hur röda, gröna och gula färger svävade runt i dem medan vi tog oss fram i havet av yllerockar och pälsmössor. 

vi rundade hörnet och nu föll ridåer av snö framför oss.  om jag lät bli att blinka landade snöflingorna tryggt mot mina ögonfransar och gjorde mina ögonlock tunga. 

intill sidoentrén till varuhuset, belamrat med blänkande glitter, skimrande små lampor och snåriga girlanger, låg en kropp stilla. 

från entrén strömmade små barnfamiljer ut med händerna fulla av lättköpt lycka. 

som i ett bevis på kärlek eller ett tecken på den kommande högtiden höll sig alla tätt intill varandra och höga skratt fyllde luften.

det enda som skiljde kroppen från en grå sten var de röda händerna som brann i kontrast till ytterrocken fuktig av snö som låg över kroppen. de röda händerna vilade stilla, som fastfrusna, på gallret till ventilen intill marken. trånande förgäves efter den smala ström av varm luft som sakta sipprade ut. 

en ljummen luftström blandad med parfym, varmt vin och lycka inslagen med röda sidenband. 

kroppen låg stilla förutom ryggen som sakta hävdes upp och ner som i sömn.

jag kommer ihåg hur lillebror saktade ner sina steg för att sen långsamt och eftertänksamt släppa taget om min hand.

hur han tog fyra steg, stela av kyla och oro, fram till mamma och tog tag i hennes kappärm. 

det runda ansiktet med de gröna ögonen tittade öppet upp och han mimade stilla, som i en blandning av förtvivlan och förvåning; 

- ”han har inga vantar mamma”.

någonting i mammas ansikte förändrades. knappt synligt för honom men jag såg allt och jag förstod. han befann sig nu nära den värld vi lever i. 

i världen där snöflingor inte bara är fantastiska utan också kommer med livsfara och bilar i diket och kalla, ensamma kroppar. 

i världen där julen är den ensammaste högtiden för dem som har hamnat utanför.

att alla inte har någon att komma hem till.

i världen där alla inte har ett hem. 

vi gick därifrån och jag minns hur hans ögon, glittrandes av rött, grönt och gult, mattades av när någonting inom honom förstod att i denna världen är inte alla älskade av någon och att alla människor som fryser inte har vantar. 

jag minns kurvan i hans lilla nacke när han tittade ner på sina vantklädda händer och hur kinderna brann av kyla och undran. 

hur vi alla tre gick tyst framåt med halsar tjocka av själanöd genom väggar av snö. 

jag minns hur de stannade framför mig. 

hur lillebror tittade på mamma med ögon klara och bestämda. 

snön dämpade men jag hörde fragment av deras samtal. han sa att hans vantar var för små och att mammas var bättre. han stod och fångade snö, små universum på sina kinder och väntade. 

mamma drog långsamt av sina fingervantar.

hon log men hon sa ingenting för där fanns inte ord stora nog.

jag minns hur han tog fart, vände sig om och sprang ifrån oss. 

hur lockarna under mössan studsade upp och ner i farten och hur det kändes i mitt bröst när jag förstod. hur hans gestalt blev mindre och mindre och till slut försvann bakom den vita ridån.

jag minns dagen då min lillebror blev vuxen.

jag vet att han minns den med.