jag vaknade till ett mjukt ljus som en skör dimma över min hud och mitt

ömma sinne.

det var trångt i kroppen den morgonen, den dramatiska kurvan i mitt inre

tryckte på, ville ut

ut

ut

ut och leva

och smaka på omvärlden och bara få vara.

molnen slet sig loss från himlen utanför och smög sig ner mot mitt

nakna fönster som stod på glänt och väntade.

 

luften var ren och klar som aldrig någonsin tidigare och jag tänkte att kanske,

kanske

är det dags nu, 

kanske är det det här jag har väntat på

men aldrig vetat 

om.

munnen öppnade sig som av sig själv och in sipprade len vinterluft

och ett och annat moln fyllde bröstkorgen och lyfte mig högt 

och då visste jag.

 

jag bara visste.