jag vaknade till ett mjukt ljus som en skör dimma över min hud och mitt

ömma sinne.

det var trångt i kroppen den morgonen, den dramatiska kurvan i mitt inre

tryckte på, ville ut

ut

ut

ut och leva

och smaka på omvärlden och bara få vara.

molnen slet sig loss från himlen utanför och smög sig ner mot mitt

nakna fönster som stod på glänt och väntade.

 

luften var ren och klar som aldrig någonsin tidigare och jag tänkte att kanske,

kanske

är det dags nu, 

kanske är det det här jag har väntat på

men aldrig vetat 

om.

munnen öppnade sig som av sig själv och in sipprade len vinterluft

och ett och annat moln fyllde bröstkorgen och lyfte mig högt 

och då visste jag.

 

jag bara visste.

 

 

för ett par dagar sedan hade vi årets första riktiga höstdag här på öland.

fram tills nu har jag vaknat till strålande sol och rosa himlar, men nu har det

bytts ut mot mörka skyar och höstig kyla. 

envis vind och kallt regn. 

(och jag älskar det)

 

det känns tryggt att jag i alla fall är förberedd, stickat och annat mys har

jag ingen brist på. 

 

 

 

igår satt jag och tittade på bilder från min tid i tokyo.

log

skrattade

och grät.

 

det mesta var minnen som smekte lätt över hjärtat eller som häftigt

värmde upp min kropp, det där man verkligen minns med kärlek och 

aldrig någonsin kommer att glömma. 

tittade igenom bilder från en het och klibbig sommar,

en bruten och kylig höst. 

men när jag kom fram till mapparna med bilder från vintern, drogs alla muskler

kring hjärtat ihop, hårt hårt hårt. 

de få bilderna jag har på mig själv från de kallaste månaderna, de kallaste

månaderna i mitt hjärta, gjorde mig så sorgsen.

 

det var som att jag ständigt gick omkring med tårade ögon.

tårade ögon, sten i halsen och brustet hjärta. det man säger om att ögonen är

själens spegel är så otroligt sant. jag grät flera timmar om dagen, stängde in mig

på offentliga toaletter för att inte bryta ner och försökte att inte känna någonting

alls.

 

men det fungerar inte så. 

man måste känna. desto mindre man känner desto mer syns det kanske. 

så var det nog på mig. kroppen gör allt för att försöka gå vidare och få må 

bättre. den vill gråta och ligga i fosterställning halv elva på förmiddagen en

tisdag. den vill bryta ihop i kassan på starbucks och dricka alldeles för mycket

öl mitt i veckan. den vill sova till klockan fem på eftermiddagen en lördag och

och gråta i duschen. den vill äta choklad till frukost lunch middag hela natten för

att sen inte äta alls i fyra dagar. 

den vill detoxa ut sorgen för att lämna plats för någonting bättre.

 

för bättre,

det blir det.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

igår var klassen på utflykt. vi hoppade in i ett par bussar och körde vilse

runt runt runt

 

vi var vid havet, vid hamnen (en kille från klassen ramlade på riktigt i vattnet) 

och ute bland hästar och äpplen

uppgiften var att skriva. bara skriva allt möjligt. intryck eller kanske fragment

från samtal man hörde runt omkring sig. 

(idag klippte vi ut våra meningar, la i en kastrull och pusslade ihop dikter av

varandras meningar, otroligt inspirerande och bra)

 

 

idag är mitt huvud helt frånvarande

men det är ganska skönt ändå