my pictures

dagarna som går.

miwas bilder

så här såg min lördag ut. ägnade flera svettiga timmar
i flera svettiga mataffärer för att skaffa allt som kan
tänkas användas för att göra tacos i detta landet.

lagade mat tillsammans i ett minimalt kök medan
varma vindar for in genom köksfönstret.
dukade upp allting på ovanvåningen där
ett tiotals hungriga personer befann sig.

vi åt och vi drack på en balkong.
med fötterna dinglandes över gatan med den
finaste utsikten och skönaste vinden jag
kan tänka mig en lördagskväll i slutet av september.

me

pluuuuuuugg. det är inte så mycket mer än det
just nu. så ni får ursäkta om det blir lite glest mellan
inläggen här inne.

skypar med min lillebror som sitter och spelar
för fullt på sin nya gitarr. han är så sinnessjukt
duktig för att bara vara tretton år.
som jag saknar vissa saker ibland. som min
lillebror med för lång lugg och stora fötter,
alltid bärandes på en gitarr eller en
skateboard. tex.

som tur är fick jag lite nödvändigheter
- som värktabletter, marabou, couscous, kolasnören
och skvallerblaskor i ett paket ikväll.
då blir syskonlängtan, föräldrarlängtan och
husdjurslängtan lite lättare.

me

har rullat runt i sängen mest hela dagen. lite smått
jättebakis och stentrött.
det är så orättvist att det ska behöva vara skola imorgon,
att jag inte har några pengar, att det snart är test
och att min nacke har varit stel i en vecka.

wä.

my pictures

födelsedagsfirande.

my pictures

igår hade jag en sån kväll när man bara är förtvivlad.
utan anledning. men det känns som att något saknas och
man vet inte vad man ska fylla det med. och om man mot
förmodan vet vad det är man behöver, så går det ändå
inte att fixa. för att det är just en sån kväll.
man måste bara gå och lägga sig.
ta ett djupt andetag när man vaknar på morgonen
och dra sig upp.

för det vänder.
idag hade jag en av de bästa dagarna
på länge. och det var inget särskilt som hände.
men det klickade.

desto mer tiden går, desto mer inser jag att
ens lycka helt och hållet ligger i händerna
hos en själv och att man själv väljer vad
man vill göra med den. man har inte
riktigt råd att alltid lägga den
i händerna av någon annan.

ibland kan det kännas tungt.
ibland, som nu, inser man hur fantastiskt
det faktiskt kan vara.

för det vänder.

picture from tumblr

lyssnar på samma låtar om och om igen.
trivs så bra just här, just nu.

men ibland känns det extra mycket
att man är så väldigt
långt hemifrån

my pictures

det har varit ett himla liv på min gata hela helgen.
det har börjattrumma hysteriskt runt klockan tio
på morgonen, för att fortsätta hela dagen fram
tills på kvällen. det har varit festvalfirande,
matsuri för fullt.

så i lördags tog jag med mig kameran och gick ner
på gatan precis nedanför mig. vägen hade stängts
av och folk gick runt med picnickorgar, filtar
och små barn under armarna.
vägen var upplyst med rosa rislampor,
och lite längre fram dansade massor av
människor till traditionell japansk musik,
uppklädda och väldigt lyckliga allihopa.

jag borde varit hemma och pluggat den kvällen.
istället satt jag på en ljummen trottoar med
en lika ljummen öl i skenet av rosa rislampor
och tyfonens avlägsna vindar virvlandes i
mitt hår.

my pictures

besökte ghibli muséet i fredags med ett gäng söta
tjejer. det var helt fantastiskt. såklart fick man
inte ta några bilder där inne, så jag knäppte några
utanför istället. där fanns flera våningar, rum med
orginal målningar som täckte hela väggar och tak,
en shop med alla möjliga ghibligrejer och en
biograf som visade en kortfilm vart tjugonde
minut. när vi satt och tittade på vår lilla kortfilm
så fick jag tårar i ögonen och kände; det är såhär
tecknad film ska vara. önskar att jag fick växa upp med
denna sortens film istället för allt disneymög man
istället gluggade.

ghibli är helt klart ett besök. eller två.

my picture

typhoon i japan. den är fortfarande långt ifrån tokyo, men
ändå blåser blomkrukor omkull utanför caféet nedanför
och paraflax vänds ut och in.

svar på era frågor;

jag är nitton år. fyller tjugo först i januari. jag tog studenten förra året och flyttade sedan till tokyo i januari i år.
jag hade varit tokyo en gång förut, dock bara i tre dagar då jag hade varit i kina i flera veckor innan. detta var i mars förra året och jag blev helt störtförälskad i staden.
när jag kom hem hade jag ångest över att jag inte visste vad jag ville göra efter studenten, så jag bestämde mig för att helt enkelt åka tillbaka till tokyo, det verkade som det bästa beslutet.
har alltid tyckt om att läsa språk, så jag började kolla efter språkskolor.
hittade snabbt den som var varmt rekommenderad av alla och tydligen bäst i tokyo -
KAI Japanese Language School. det är en internationell språkskola där jag läser japanska och ingenting annat.
det är en fantastisk skola på alla sätt, men det får jag nästan skriva ett helt eget inlägg om.
jag åkte hem ett tag efter den hemska jordbävningen och stannade i sverige ett tag.
åkte tillbaka i maj och fortsatte mina studier, jag ska stanna här och njuta tills mars. jag har inget direkt mål med
mitt beslut att studera japanska, jag ser det mer som världens erfarenhet och ett sätt att träffa underbara människor
och vara med om fantastiska saker som förevigt kommer vara med mig.
jag kunde ingen japanska alls när jag kom hit och jag skulle ljuga om jag sa att det inte har varit tufft. språket är
väldigt svårt och mycket olikt det svenska språket, men när man väl kommer in i - så är det värt allt slit.
det är ett fantastiskt språk. det klurigaste är nog att komma ihåg alla de hundratals kanjis vi har lärt oss hittills, det är en konst att försöka hålla dem i huvudet.
jag har vänner från hela världen här, men det är mycket svenskar på skolan så det blir ganska ofta att man är ett gäng svenskar blandat med lite andra nationaliteter. det kan störa mig ibland.
det jobbigaste med att bo i tokyo har varit klimatet i sommar, att alltid vara utstirrad som utlänning vad man än gör, den fruktansvärda utseende-hetsen som råder, att det varken finns papperskorgar eller bänkar(omöjligt att hitta, finns nästan inte) och jordbävningarna.
det bästa är att det inte är som någonting annat, folk klär sig och är precis som de vill och känner för, artigheten,
tunnelbanorna, barerna, den utsökta maten, allt som får mig att skratta, allt som får mig att tänka i nya banor,
allt nytt jag sett som bara finns att se här, kontrasten mellan storstaden och landsbyggden, hur människorna har gått ihop för att gå vidare efter katastrofen, apoteken som har allt, luften på vintern, att allting alltid fungerar och alla de människorna jag träffat.
insekterna här är enorma och låter lika högt som fåglar. jag har dödat fyra kackerlackor sen jag kom hit, varav en med min morgontoffla.
jag har ingen pojkvän nu, vi bröt upp för inte så länge sen. jag bor i ett så kallat guest house, fungerar som studentkorridor ungefär - egna rum och dela på badrum och kök. jag bor knappt en minut från tunnelbanestationen i nakano-shimbashi. jag är stenbock och har aldrig varit i hakone. har varit på lite andra ställen utanför tokyo dock, hoppas på kyoto nästa.
och klart att jag kan visa dig fina ställen om du kommer till tokyo, hojta bara till malin.

tokyo är fantastiskt och jag är lyckligt lottad som får bo här.

my pictures

ska rulla iväg till skolan vilken minut som helst. klockan är
7.59 och det är 27grader och 89%luftfuktighet.
det är bara att bita ihop och ta sig igenom denna dagen med.

source unknown

skrivit hela kvällen. skrivit skrivit skrivit. plugga, ytterst lite.

fick papper från skolan med alla mina studieresultat i genomsnitt.
det var löjligt bra, men jag kände ingenting. lite glad. men inte mer.
jag behöver att hösten kommer nu mer än någonsin,
behöver få känna mig bekväm och fri. som jag och
emma sa under lunchen idag, sommaren och hettan här har
gjort oss olyckliga. behöver den friska luften och inte
alltid ha trycket över bröstet.

OCH SÅ BEHÖVER JAG ATT KINESEN UTANFÖR
MITT RUM(kl.23.22) STÄNGER AV SIN JÄVLA HYSTERISKA
MANGA PÅ TV:N SÅ JAG SLIPPER GÅ UT OCH VISA
MINA KARATE-TRICKS.

my pictures

1 september och tyfon-säsong sägs det. det ska tydligen komma
en imorgon skrevs det på skolans sida på facebook. hmm..

åt curry idag tillsammans med max och emma. det var
så gudarns gott. vi satt där hur länge som helst och bara
snackade strunt. efter det bestämde jag mig för att gå
dit jag aldrig varit. gick tills fötterna värkte och ryggsäcken
skar in i axlarna.
kom hem för en stund sedan helt svettig med rosor
på kinderna. med lite mer skavsår, lite tröttare
och lite gladare än tidigare idag.