Dagen Michael Jackson dog, den stunden, de få sekunderna alla känslorna slog ut i min kropp - har etsats sig fast i mitt minne.

Jag fick gå in på toaletten på mitt sommarjobb för gråten svällde i halsen och ögonen började svida. Korridoren dit hade aldrig varit längre och väl där brast det.

Hela den dagen spelades flera år från mitt liv upp inför mina ögon, och hans musik fanns i bakgrunden i varje ögonblick av det. Som ett soundtrack till en del av mitt liv.

 

Från att var 12år gammal var han min största och absolut första kärlek inom musiken. Jag kan inte med ord förklara vad han betydde för mig då, att ens försöka vore hopplöst.

Jag ANDADES Michael Jackson. Somnade med honom i lurarna, dansade med honom i kroppen och varje cell inom mig kunde tonerna och varenda beat i hans musik utantill.

 

Imorgon ska jag få se Thriller musikalen och jag vet att jag kommer hänföras. Att jag kommer gråta, skratta och förundras. Jag kan inte tänka mig någonting annat.

 

We miss you, Michael.

 

 

 

ffffound

by me

 

när morgonljuset nått våra fotsulor och du sömnigt letar efter min midja

Har spenderat några väldigt fina dagar i Landskrona hos mormor och morfar. Där har jag ätit goda frukostar, handlat fina saker, cyklat längs långa stigar, gått på zonterapi, besökt museet, ätit alldeles för mycket av mormors underbara mat, lyssnat på morfars gitarrspelande framåt nätterna och besökt min kusins thaibåt.

Funderade på att åka hem därifrån en dag senare men planerna ändrades och plötsligt satt jag på en skakande buss på väg hem till mig med den finaste pojken jag vet bredvid mig.

Väl hemma var köket översvämmat av bullar. Vissa kolsvarta, enorma, missbildade och blekfeta, men det gjorde ingenting för de var ganska goda i alla fall.


Vaknade runt klockan två på eftermiddagen omslingrad och huvudet fyllt av tankar på sushi och ingefära.


Livet är så himla fint just nu. Som en rosa bomullstuss i en guldig liten ask.

Ibland kan man vända en dag som börjar dåligt till något jättebra. En dusch och en god frukost senare älskar jag livet igen. Ibland behövs det bara sådär lite, i alla fall för mig.

Fast jag är fortfarande lite saknig och längtig.

Idag är en velighetens dag. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska gå upp nu eller somna om en smula. Om höstvädret idag är lite mysigt eller bara lite smått deppigt.
Om jag ska åka hem härifrån ikväll eller om jag ska vänta tills imorgon.


En annan sak som känns märklig idag är hur snabbt tiden går. Jag kom nyss på att det var tisdag idag och ville inte tro på det. VARFÖR går tiden så snabbt när jag vänder ryggen till? Varför petar den mig på axeln och springer iväg motsatt håll när jag försöker komma ikapp?

 

Sitter på ett tåg och mår oförskämt bra.

 

Fast att mitt hår luktar geggamojja, tröjan är smutsig, tåget är försenat, jag kommer missa anslutningen i Lund  och huvudet är riktigt tungt så är livet fint.

 

 

 

 

le love

 

Att vakna med fjärilar i magen och tänka att man måste, måste verkligen, dra sig upp ur sängen - får inte missa den där bussen. Från den varma sängen, från den varma famnen måste man resa sig, i alla fall försöka.

Upptäcka med enorm glädje att det finns tid över, tid för att krypa ner igen, krypa under täcket och in i famnen igen och sova lite till.

 

Till slut måste man dra sig iväg, ut i den bitande kylan och till den där busshållsplatsen. Man hoppas stilla att
man faktiskt inte ska hitta till den så att det finns orsak nog att gå tillbaka och krypa ner bredvid igen.

 

Men hittar gör man och kylan gör att fingrarna blir lite blåa och att man nästan hackar tänder.

Men det gör egentligen ingenting.

 

För i magen, hela kroppen, flyger fjärilarna fortfarande runt och trots kylan är man varm om läpparna och speciellt om hjärtat.

 

 

Vet inte vad jag ska säga.

 

Är bara så jävla lycklig.

by me

 

Imorgon kommer vara en dag full av känslor. Väldigt blandade och intensiva. Jag ser framemot den för jag vet, att det kommer bli bra till slut.

 

This world constant waterfall.

my picture

Det finns längtan som river upp kroppen inombords. Den kliar, sticker och bultar. Hela tiden finns den där, den ligger där och svider.

Den påminner om en viss sorts saknad. För ibland kan saknad vara just så - kliande, stickande och bultande och ständigt påminnande om något man inte kan få tillbaka.

 

Jag har en helt annan slags längtan inombords ikväll. Brinnande längtan - efter något, efter någon. Den är så stor, jag vill sluka hela världen, jag vill sluka hela dig.

 

Jag har längtan efter fjärran länder och okända språk.

Mjuka händer och ömma ord.

 

 

Filmer som denna gör mig till ett litet känslomässigt vrak inombords. I mitten av filmen var mina ögon röda och mina kinder våta av tårar.

Denna filmen var så vacker så jag får lite ont i hjärtat bara jag tänker tillbaka på den nu. Stämningen, språket, personerna och miljöerna var underbara.

Nu vill jag också bo i en liten simpel lägenhet med vackert ljus och med badrum i köket.

 

Låt mig vara fågeln som vrider upp din värld om morgnarna.

 

" Under det där ljuset låter folk andra komma sig nära. Den intimitet som omsluts av ljuset kan vara evigt, men också ögonblickligt. Men jag hör inte längre dit.
De befinner sig på markytan och jag nere i brunnen.

De har tillgång till ljuset, jag håller på att mista det. Det händer ibland att jag får för mig att jag ska vara här nere för alltid och aldrig mer kunna komma upp.
Som om jag aldrig mer ska få känna det lugn det innebär att känna ljuset runt sig.
...

Likt vågskummet som löses upp, försvinner smärtan i bröstet allt mer."

 

 

Jag drömmer allt för ofta om avlägsna platser. Inte bara sådana man drömmer om att någon gång kunna besöka i vaket tillstånd. Utan de mellan dröm och verklighet.

 

Som när jag flög hem från Paris mitt i natten för något år sedan. Jag tittade ut genom flygplansfönstret och möttes av ett otroligt starkt månljus som reflekterades av väggar av moln.
Djupet i den molnfyllda himlen var enorm och jag upplevde ett stort sug i hela kroppen från att ha upplevt något underbart.
Det går omöjligt att återberätta och ens försöka göra de få sekunderna rättvisa.
Men det var utan tvekan det mest magiska jag sett och ibland tvekar jag på om jag verkligen såg det på riktigt, att allt bara kanske var i mitt huvud.

 

me by me

 

 

Jag brukar aldrig vara långsint. Det är liksom inte min grej för det känns onödigt. Men när personer aldrig ger sig, aldrig slutar vara på en och vägrar inse sanningen kan jag låta bli att känna mig som hulken inombords och jag kan vara arg i flera dagar.
Ja, shit vad arg jag kan bli.

 

Låt mig vara, ryck upp dig, lev ditt egna liv och sluta tyck synd om dig själv.

 

If your gonna be dumb, you gotta be tough.

ffffound

 

Detta kan vara den bästa söndagen i världshistorien. Så länge strömmen inte går pga den fulla stormen utan för mitt fönster så att säga.
Har legat i sängen med underbar musik,god mat och vackra bilder sen jag vaknade vid elva imorse. Jag ska försöka dra ut på den morgonen så länge jag bara kan.

 

Säg, är det långa nätters fara att se det man vill se och var den man vill vara
och någon att ty sig till när långa nätter inte gör som man vill
Men du får mig att le som ingen annan
Och sjunka lågt och be om mer


Jag vill inte spara min längtan
Och jag hoppas du sover, jag smeker dig lätt om din hals


Åh när du gett dig över, så faller jag tillbaka
Dit du vill


Melissa Horn är den mest magiska svenska låtskrivaren jag vet. Jag klarar inte av att lyssna på någon annan svensk musik än hennes.
P e r f e k t i o n.

 

 

 

 

 

 

Detta var bilderna från min dåliga kamera, och de togs precis i början av kvällen. Jag väntar med att försöka förklara hur galen festen var till jag har fått bilderna från Campers kamera, och ser om jag fortfarande vill försöka förklara då om man säger så.

 

Jag har ett stort blåmärke på min överläpp och min armbåge knäcker varje gång jag rör den. Men, det gör mig ingenting.

 

Jenny är den bästa festvärdinnan man kan tänka sig. Tack för att man alltid få vara hos dig och för att du har de bästa festerna. Och ett stort GRATTIS !