livet håller mig stenhårt

i sylvassa klor

 

du bara iakttar mig

 

men vi dansar

ja vi dansar ikväll

när man hör en låt som tar tag i en och verkligen slungar tillbaka en i tiden.

med sådan styrka att du ännu en gång kan känna sommarregnet mot dina bara armar den där natten i juni. att du kan känna den ångest du kände när du stod på perrongen och inte visste om du skulle fortsätta åka eller vända tillbaka hem.

du känner vibrationerna när någon viskar ditt namn i ditt öra. du känner ännu en gång glädjeruset som for genom din kropp när morgonens första solstrålar kittlar dina fotsulor.

klumpen i halsen när du sitter på tåget hem från en situation du inte själv valt att sätta dig i.

 

när man hör en sådan låt.

som slungar tillbaka en i tiden.

 

Det finns en känsla som nästan inte går att sätta ord på. Den kan smyga på en när som helst och man blir lika förvånad, och förvirrad, varje gång. Den känns som ett grått regnmoln mellan revbenen som färdas ner mot magen och sen vidare upp mot hjärtat där det sen börjar storma.

Ensamhet.

 

 

 

Regnet kan komma när man sitter tillsammans med sin familj en onsdagskväll och äter. När man dansar vinglig på ett rökigt dansgolv. När man sitter ner och gör matteläxan. När man bäddar sängen och ser hur soligt det är utomhus.

 

 

När någon tar ditt huvud i sina händer och kysser dig.

 

 

Kanske kommer det när du sitter tillsammans med de som älskar dig som mest som ett fragment av ett minne dyker upp i form av ett ord, en doft eller känsla som är förknippat med någon du en gång älskat. Kanske när du dansar på ett rökig dansgolv och ser tjejen som en gång gick i din klass kyssa någon du en gång fick fjärilar i magen av. Kanske påminner dina siffror om en födelsedag du inte längre får vara med att fira.

Kanske så påminner varma sommardagar dig om någon annans solvarma hud mot din kropp, någon som inte längre vill vara nära dig.

 

 

Kanske så känner du ensamheten när någon ser dig djupt i ögonen och håller ditt huvud i sina händer och kysser dig, för att du vet att det är inte så här det ska kännas.

Det ska inte kännas såhär, du ska inte lukta så, du säger fel saker, du delar inte mina minnen, du knyter inte dina skor med synliga rosetter och du älskar inte laktris. DU ÄR INTE HAN.

Ibland minns man någonting så starkt så att det sticker och kittlar enda ut i fingertopparna.

Som en kortfilm som spelas upp innanför pannbenet oavsett om man vill eller inte. Det finns ingenting som paus eller stopp när det kommer till att minnas saker man kanske helst vill glömma.


Hur han bar skateboarden under en sommarbrun arm någon av dom där sista dagarna i maj.
Eller hur sulorna på hans tygskor lät mot den vita snön och hur hans andedräkt steg i den iskalla luften som vit dimma den där natten du vinglade lite lätt efter honom på höga skor i krokarm på någon annan men med blicken fastnaglad på hans ryggtavla fem meter framför dig.


Hur du satt i matsalen med naglarna påväg genom jeanstyget på knäna för du vet att du får inte följa honom med blicken. Du får inte vända dig om och kolla på vad det är han skrattar åt, hur mycket grönsaker han tog, om han dricker mjölk till maten idag igen eller någon annan dålig ursäkt för att du bara ska få vända dig om och se på honom.

Och du vet att när du står där och väntar att din buss ska komma och ta dig hem så står han tjugo meter bort och väntar på sin också. Du känner att han kollar på dig (för sånt känner man enda in under kläderna, genom huden och rakt in i magen och hjärtat) och dit hans blickar når bränns det - kinden, halsen, händerna.


Men du vet att du inte bara kan vända dig om och möta blickarna som gör att du ligger vaken om nätterna.


För du vet att du har bränt alla broar. Du vet att han vet det också.


Och det är därför det kliar och sticker i fingrarna och nästan får lite svårt att andas varje gång du hör en skateboard mot varm asfalt eller ser två händer som hårt håller fast i varandra i iskall vinterluft fem meter framför dig. Varje gång den där kortfilmen som ingen fjärrkontroll kan råda över sätter igång och spelas innanför pannbenet.


Du vet att han vet för att hans blickar fortfarande bränner när ni möts.

Det finns en känsla som nästan inte går att sätta ord på. Den kan smyga på en när som helst och man blir lika förvånad, och förvirrad, varje gång. Den känns som ett grått regnmoln mellan revbenen som färdas ner mot magen och sen vidare upp mot hjärtat där det sen börjar storma.
Ensamhet.



Regnet kan komma när man sitter tillsammans med sin familj en onsdagskväll och äter. När man dansar vinglig på ett rökigt dansgolv. När man sitter ner och gör matteläxan. När man bäddar sängen och ser hur soligt det är utomhus.


När någon tar ditt huvud i sina händer och kysser dig.


Kanske kommer det när du sitter tillsammans med de som älskar dig som mest som ett fragment av ett minne dyker upp i form av ett ord, en doft eller känsla som är förknippat med någon du en gång älskat. Kanske när du dansar på ett rökig dansgolv och ser tjejen som en gång gick i din klass kyssa någon du en gång fick fjärilar i magen av. Kanske påminner dina siffror om en födelsedag du inte längre får vara med att fira.
Kanske så påminner varma sommardagar dig om någon annans solvarma hud mot din kropp, någon som inte längre vill vara nära dig.


Kanske så känner du ensamheten när någon ser dig djupt i ögonen och håller ditt huvud i sina händer och kysser dig, för att du vet att det är inte så här det ska kännas.
Det ska inte kännas såhär, du ska inte lukta så, du säger fel saker, du delar inte mina minnen, du knyter inte dina skor med synliga rosetter och du älskar inte laktris. DU ÄR INTE HAN.

det är mäktigt och helt hjärtekrossande hur kropp och sinne reagerar på en parfym som har varit känslomässigt länkad till sitt hjärta en gång i tiden. (och fortfarande är det, men det varken kan eller vill man erkänna eller tänka på)


helt plötsligt kan man höra hur hans pappas skratt lät eller komma ihåg vad det var för färg på badrumsmattan. hur det luktade i köket eller hur hans fingrar kändes mot ens revben.
hur tunga, djupa andetag och skratt i sömnen låter klockan tre på natten eller hur mjuk hud innanför en skrynklig skjortkrage luktar.
att hans tår var lite krokiga och hur vi alltid brostade tänderna tillsammans.



man kan riktigt smaka på det som var en gång i tiden.

trött på det.
vissa ord går bara genom huvudet. vissa leenden gör mig illa till mods.


golvet nedanför sängen är kallt. riktigt kallt.
så kallt så att det går stötar upp för kroppen när jag placerar fotsulorna på golvet.


det finns måsten som jag aldrig vill göra.
och saker som jag inte känner mig mogen för. men det MÅSTE göras.



men allt det positiva som faktiskt finns, överallt - ibland bara kanske lite gömt bakom någons ögon, ljudet från någons prasslande jacka, ett skratt som kittlar örat, en varm mening från mjuka läppar som faktiskt talar sanning eller kanske gömt långt in i den där drömmen du drömmer i en varm säng, ovanför ett kallt golv.

vad bryr du dig om jag berättar att jag såg huden på min handled
pulsera

och jag tänkte på att livet är till för att andas
lika skört som ord som aldrig blir sagda
och lika tungt


du bryr dig inte alls