Det finns en känsla som nästan inte går att sätta ord på. Den kan smyga på en när som helst och man blir lika förvånad, och förvirrad, varje gång. Den känns som ett grått regnmoln mellan revbenen som färdas ner mot magen och sen vidare upp mot hjärtat där det sen börjar storma.

Ensamhet.

Regnet kan komma när man sitter tillsammans med sin familj en onsdagskväll och äter. När man dansar vinglig på ett rökigt dansgolv. När man sitter ner och gör matteläxan. När man bäddar sängen och ser hur soligt det är utomhus.

När någon tar ditt huvud i sina händer och kysser dig.

Kanske kommer det när du sitter tillsammans med de som älskar dig som mest som ett fragment av ett minne dyker upp i form av ett ord, en doft eller känsla som är förknippat med någon du en gång älskat. Kanske när du dansar på ett rökig dansgolv och ser tjejen som en gång gick i din klass kyssa någon du en gång fick fjärilar i magen av. Kanske påminner dina siffror om en födelsedag du inte längre får vara med att fira.

Kanske så påminner varma sommardagar dig om någon annans solvarma hud mot din kropp, någon som inte längre vill vara nära dig.

Kanske så känner du ensamheten när någon ser dig djupt i ögonen och håller ditt huvud i sina händer och kysser dig, för att du vet att det är inte så här det ska kännas.

Det ska inte kännas såhär, du ska inte lukta så, du säger fel saker, du delar inte mina minnen, du knyter inte dina skor med synliga rosetter och du älskar inte laktris. DU ÄR INTE HAN.