har du någonsin varit KÄR?

ja, det har jag varit.

jag vet hur det kan kännas att vara obehagligt och fruktansvärt hopplöst
förälskad och kär. den där tunna, svajande linan man trippar fram på.
den där gränsen man lätt kan falla över.

fallar man åt det ena hållet så faller man hårt. man ger efter och ger in.
man slår ner väggar och vädrar. man släpper in någon annan och man
hoppas önskar och tror på det bästa. man öppnar upp sig och kan
dela någon helt makalöst fint med någon människa.
och sen alla de där små sakerna som tar kärlek
till annan nivå. doften av en annan människa på sitt örngott, en kvarglömd
t-shirt som hänger över stolen, ord som sägs som liksom hänger kvar i
luften och vibrerar. en handskriven lapp, ett meddelande på telefonen
eller att bara stanna uppe en hel natt för att bara ligga nära andas och prata.






(all pictures found on tumblr)


men jag vet också hur det känns att falla över på den andra sidan.
där man faller ännu hårdare. varenda litet ben i bröstkorgen krossas och
bryts sönder. det man en gång har öppnat upp och låtit beröras känns
naket och fruktansvärt omtåligt. men kvar är doften av någon annan
på ens örngott. jag vet hur det är att bli sviken. jag vet hur det känns
när det är som att hela världen snurrar vidare men själv står man med
någonting brutet, helt stilla.
jag vet hur det är att lämna någon man älskar. jag vet hur det är att
lämna någon man tvivlar på om man någonsin älskade.
jag vet hur det är att hitta en kvarglömd t-shirt hängandes över stolen
men inte ens kunna röra den. och alla de orden som fortfarande hänger
kvar i luften vibrerar och försöker hitta fäste men som till slut samlas
som ett lager av cement vid anklarna
som man måste ta sig igenom,
varenda dag.


oh ja.
jag har varit KÄR.