Nu är vi på ny stad och bor på nytt hotell igen. Staden heter Quanzhou och här är betydligt varmare än vad det har varit på de andra ställena vi varit på.
Inte så konstigt kanske eftersom denna staden ligger i södra Kina.

Planet tog ungefär två timmar och ett tag var de grym turbulens, men jag sov/dåsade mig igenom det mesta. Framför oss sa det en ung mamma och pappa med en av de sötaste kinabebisar jag någonsin sett.
En liten kille på kanske runt ett år med världens plutmun och underbart leende.
Vi lekte med honom under större delen av resan, tror nog att vi tyckte det var roligare än vad han tyckte.

När vi gått av planet och tagit vårt bagage skulle vi bli hämtade av en kille som heter Andy som mamma brukar bli hämtad av. Hon har berättat lite om honom innan och nu fick jag alltså träffa honom på riktigt.
Vi kom ut med vårt bagage till det stället där alla familjer och andra står och tar emot de som kommer med flyget och där står han, 1.65 lång, nervöst leende på läpparna, enorm rosbukett i famnen(med rosa glitter som var utspritt av någon som nog hade grymt svårt att hålla sina glitterfingrar i styr) och studsar på plats.
Han såg ut som en sån där björngodis – gummibären, med klumpigt och nervöst kroppsspråk, lite för många(bruna) tänder i munnen och snälla ögon.

När mamma introducerar mig till honom väser han bara fram ett nervöst asgarv och tar våra väskor och vänder sig om. Han ägnade kanske 3-4minuter till att försöka få bagagevagnen över en kant med alla våra väskor – jag var tvungen att gå en bit därifrån för han skulle tvunget göra det själv, vi fick inte hjälpa till och jag var tvungen att garva åt den obekväma situationen.
När han öppnar dörren till bilen och jag hoppar in ser jag att de har köpt flera flaskor Perrier och en stor kasse med ungefär 15 olika sorters kakor – salta, söta, krämiga, stora, små, doppade i choklad, oätliga, jättegoda. Chauffören var en ung kille i 25års åldern och Andy satt bredvid och sa så onödiga saker till oss i ren nervositet med skakig röst.
Hela situationen med gummibären, de perversa rosorna(som säkert var jättedyra), alla de konstiga kinesiska kakorna och Andy resulterade i att jag nästan sprack i försök att inte börja gråta av skratt, usch vilken helt absurd situation.

Nu ligger jag i hotellsängen som har himmelskt mjuka lakan, ska nu stänga av datorn, ner i badkaret och sen sova tills vi ska upp halv sju imorgon och åka en och en halv timme och besöka flera ställen tillsammans med Lisa(en leverantör för keramik, porslin mm)under dagen.

Jag önskar att jag kunde ta alla mina finaste nära och kära och placera dem här hos mig för jag vill inte åka hem igen.