Sov så otroligt gott inatt. Vaknade och undrade vad som hade hänt. Hörde trafiken utanför mitt fönster, fick fjärilar i magen.

Drog upp rullgardinen och möttes av ett strålande solsken som reflekterades i byggnaden mittemot.

Tokyo.

Älskade Tokyo.

Planerna för dagen var att ta oss till Shinjukustation till fots för att sedan hittade till lägenhetsagenturen för att hämta ut nycklar till mitt blivande rum(i guesthouse).

På hotellet sa de att det skulle ta oss cirka 30 minuter till stationen.

Det tog 3 timmar.

Men förvånande nog inte för att vi gick vilse, utan för att man fastnade precis överallt. Vi var i hur många drugstores som helst och fascinerades. Det är rea överallt i klädesaffärer också, passar mig utmärkt.

När vi väl hittade till kontoret var det tusen miljoners papper att skriva på och läsa igenom. Fick som tur var hjälp av en supergullig tjej som jobbade där, Lucy hette hon. Söt som socker och pratade sådan där amerikanska man pratar om man kollar mycket på amerikanska filmer och serier.

Jag passade på att fråga tusentals frågor om allt från tunnelbana till... nej föresten. Frågade nog bara tusen saker om tunnelbanan.

När allting var färdigt där så var det redan mörkt ute, så vi orkade inte bege oss till huset där jag ska bo, som ligger en liten bit från Shinjuku. Så vi bestämde oss för att vandra runt lite till i Shinjuku, äta och sen bege oss hemåt. Klockan var då halv 5. (vi kom hem till hotellet klockan 9, då trodde jag att klockan var 6, är fortfarande helt efter)

Vi hamnade på ett litet indiskt ställe där vi åt naans med tre olika såser. Jag fick ägg och ris till mitt. Doppade mitt naan i alla tre såser och tänkte mmm så gott! Sen inser jag att jag nyss stoppat ner det flottiga brödet i min efterrätt.

Vandrade planlöst vidare efter maten och förundrades. Såg allt från maid-dräkter för män, teddybear-dräkter (ursöta) och hamnade på en suspekt gata med lite suspekta klubbar(eeheh, tyckte väl att de tittade lite snett på oss).

Skaffade en mobiltelefon idag också. En rosa. Åh. Hon lät mig välja hur många färger som helst, svart, silver, beige och ROSA. Såg den direkt. Tänkte, ska man någon gång i livet skaffa sig en rosa mobiltelefon så är det nu.

Slog till direkt.

Tunnelbane-kort har jag skaffat mig också. Att sen börja använda det är en annan sak och en annan ångest.

(Shinjukustation är fan helt galet på alla nivåer. Vi var där vid 6-tiden. Vi bara stod stilla och jag fick fan hjärtklappning, hjärtsnörp, andnöd, svettningar och geri. Och vi åkte ju inte ens, utan stod bara tittade på)

Sen begav vi oss hemåt.

När vi går där på en gata helt upplyst av neonljus och full av människor så ramlar min mamma. Och hon ramlar inte lite heller. Först snavar hon, jag får tag i hennes arm och hinner tänka ”jävla tant som ska snubbla, men nu har jag henne i alla fall”. Hon återfår balansen för en nanosekund och så RAMLAR HON VIDARE. Ser bara hur hon i slow motion möter asfalten med ena kinden.

Jag är så sådan att jag kissar på mig av skratt när någonting sånt här händer. Som när min lillebror ramlade av sin skateboard på ett stengolv. Jag kan inte rå för det.

Det är nog mitt sätt att hantera panikartade känslor. Kanske.

I alla fall så stod jag där och skrattade ett tag innan jag kom på att hjälpa henne upp. Blod på hennes händer, hål på hennes byxor, tårar i hennes ögon.

Och jag bara står bredvid och skrattar så jag faktiskt får stå och knipa samtidigt för att inte kissa på mig.

Kvällen avslutades med chai te och nu är det dags att sova. Imorgon ska vi testa tunnelbanan och titta på rummet. Sen ska jag träffa Emma!

Oyasumi nasai.