FÖR MYCKET MINNEN FÖR LITE TID
Välkommen tillbaka. Jag följer din livsresa sedan tidigaste tokyo-tiden. Så länge sen att jag inte ens minns hur jag hittade dit. Jag följer aldrig bloggar. :)
Men jag har fastnat i din. Ifall du nån gång slutar helt, så förstår jag dig. Det är nåt så oändligt ensamt i att blogga, särskilt de ggr man inte får svar. Och utlämnande.
Jag tröttnade på alla bloggar och sociala medier. Det känns inte hälsosamt och sådär skönt avslappnat som jag längtar efter.
Jag skulle nog helst ha ett hus i södra Frankrike lr Italien och sitta och skriva eller dricka kaffe och betrakta världen.
Dagen du slutar låta mig och andra främlingar utan ansikte betrakta genom dig kommer jag att sakna det du skriver. Och önska/hoppas/be att du har det fantastiskt där du är framöver.
Hur säger man nu? Bonne chance!
