JAG FÖRSÖKER
my pictures
skickar mejl fram och tillbaka, ställer hundra frågor och skriver under papper.
tänker på två stora fönster ner mot en charmigt stökig gata fylld med restauranger. jag tänker på
den franska natthimlen och de blöta trottoarerna som jag vet väntar på att jag ska komma i
början av september.
jag tänker på ny luft att andas och nytt språk att använda. nya människor att lära känna och
fortsätta lära känna sig själv genom att försätta sig i situationer man inte är van vid.
men jag tänker också på att vara ensam. att fylla en väska med sina saker och flyga iväg från
någonting tryggt, någonting man älskar. jag tänker på om jag orkar ta mig igenom de jobbiga
stunderna, igen (men vet redan svaret). jag tänker på om det är värt det (men vet redan svaret).
jag tänker på om jag kommer hitta hem, bygga bo, när jag väl återvänder (vet inte svaret).
upp och ner. förväntan och förtvivlan och allt däremellan.
försöker använda all min lediga tid åt att försöka slå mig ner i mig själv och finna ro.
det går sådär, men jag försöker.
HEJ
me, sofias picture
hej från en solig vårdag med ingångna converse ovanpå torrt gult gräs och staden utanför
en blomstrande park.
hej.
TOKYO JAG SAKNAR DIG
det är som att bryta upp. bryta av ett förhållande med någon man älskar så innerligt men det
går bara inte att lappa ihop för att man inte fungerar tillsammans, trots att båda vill.
så gärna vill vara med varandra men det släpper i sömmarna och en tyst förtvivlan sipprar in och förstör.
man har kämpat och kompromissat. gråtit sig till sömns och känt sig hög på lycka och odödlig.
suttit med smutsiga knän på en varm trottoar mitt i natten och gråtandes vinkat in i taxi,
kommit hem efter skolan och dunkat huvudet i väggen och tänkt nu. orkar. jag. inte. mer.
jag vill vara fri.
spenderat sömnlösa nätter i sängen och försökt fatta ett beslut. hur ska jag göra och hur
kommer det att bli för mig, för dig, för oss. nästa dag händer någonting och man tänker att kanske
kan jag hålla ut ändå, det är ju inte så farligt. man går varandra på nerverna ibland, så är det ju.
man blir sams. njuter av varandra som bara kära kan göra. man håller om och håller av och visar sig
från sin bästa sidan.
sen gör man slut.
bryter av allt, för man inser att kärlek är en omöjlig ekvation som gör ont och lägger fälleben och
förstör.
ibland kanske man inte ens sörjer. ibland är man så känslomässigt slut och omtumlad så man
njuter av tystnaden och lugnet. man testar på nya saker och njuter av att vara ensam. få göra precis
som man vill och inte bli orättvist behandlad.
så händer det. efter många månader, kanske till och med år så blir man slagen mitt i ansiktet av en
saknad och man ligger där på marken och förstår ingenting. man förstår ingenting mer än att man
SAKNAR denna människa, denna varelse, det som var.
allt det som var hemskt, hjärtskärande och det som man fick vagga sig själv till sömns över,
är borta. kvar är det vackra.
kvar är de ömma minnena från någonting man inte känner sig hel utan.
plötsligt känner man vårsolen som kittlade i nacken den där sista dagen i april, innan det tog slut.
hur luften luktade och hur skönt det var att bara ligga i gräset tillsammans, utan några ord.
doften från taxibilen med de vita överdragen i spets som körde fram genom natten efter en natt
ute på vinglande ben och höga skratt.
kärleksfulla morgnar med solkatter som kittlar längs fotsulorna och de långa luncherna
som aldrig tycktes ta slut.
det där som gjorde ont är borta. det där som sårade finns inte mer.
kvar finns bara saknad.
kvar finns bara längtan efter att få uppleva någonting liknande någonsin igen.
det är snart ett år sedan jag bröt upp med dig, tokyo.
och jag saknar dig så mycket vissa kvällar och nätter så jag tror att min bröstkorg ska vändas ut
och in. jag minns inte hur ledsen du gjorde mig eller hur ensam jag kände mig fast att du omslut
mig varenda kväll och försökte trösta. jag minns bara allt som nu gör det möjligt för mig att ta mig
igenom min tysta vardag.
jag minns de sena nätterna, de tidiga morgnarna, kvällarna vi drack för mycket och dagarna vi
sov för länge. jag minns bara skratten och hur du visade mig livet. jag minns bara hur solens rike
kysste tillbaka livet i min tunga,
tokyo, jag minns bara sättet du förändrade mitt liv,
jag saknar dig varje minut av varje dag.
FÅR JAG FLYTTA IN?
pictures found on pinterest
kan jag få flytta in? nu? imorgon går också bra.
så här vill jag bo, jag MÅSTE få bo på det här sättet. lägenheten på de två översta bilderna
får fjärilar i magen att virvla runt i magen på mig.
ÅH.
KÖRSBÄRSVÅR
me, my pictures
två ögonblicksbilder från min sista månad i tokyo.
den första bilden tog jag en ledig eftermiddag i början av april. jag åkte mot ginza för att
äta lunch med mig själv på ett ställe jag hade spanat in några dagar tidigare, men hoppade
av några stationer innan för jag fick syn på några enorma körsbärsträd vid perrongen.
det vilade en sån frihet i det ögonblicket, att bara hoppa av på en okänd plattform och promenera
runt i ren harmoni. dra in den söta luften från blommorna i lungorna, bli lite för varm i
skinnjackan och få de första fräknarna och röda kinder.
sen hoppade jag på ett tåg mot samma riktning som tidigare, alldeles hög på vårluft och mjuk
värme. dock så blev det aldrig någon lunch då jag hittade en bok/konstverk som kostade mig
alla mina sista pengar - jag tänkte den skulle nära mig mer.
det var precis så jag hade råd att åka hem den kvällen, men det var det värt.
andra bilden är tagen i slutet av mars/början av april när jag och emma bestämde oss för att
ta oss in till en park och äta munkar. dock var vädret lite kyligt och det blåste en hel del, men
vi satt ändå envist kvar där under vårt körsbärsträd och njöt av varenda liten sekund vi
hade kvar i tokyo.
ETT OCH TVÅ ÅR SEDAN
för ungefär ett år sedan;
jag och emma strosade längs shinjukus glittrande gator en lördagkväll. vi har druckit
några drinkar och är helt i vår egna, skruvade värld, när vi märker att ett gäng
män nyfiket följer efter oss.
det hela slutade med att jag och emma satt inklämda mellan två medelålders japanska män
i ett karaokebås medan de sjöng justin bieber och vi försökte att inte förgås av skratt och
förundran över hur fan vi hade hamnat där.
för ungefär två år sedan;
(får nästan ont i magen när jag tänker på hur fort tiden har gått)
vi hade precis börjat level 1 i japanska, på KAI i tokyo. det var en stor fest med massor av
dricka, mat och karaoke med hela skolan.
lärarna dansade, någon kräktes, alla sjöng och det var fantastiskt.
SAKURA
my pictures
för några veckor sedan anlände ett brev från tokyo till öland.
det var fyllt med kärlek och körsbärsblommor. några fotografier som minnen också.
tack miwa ~
fick någon slags rabattjofräs på en fotosida, så i början på februari kommer hundra bilder från
min tid i tokyo dimpa ner i brevlådan.
det är hög tid att börja fixa ihop den där boken med minnen jag klurat på ett bra tag nu.
INSPIRE
pictures found on pinterest
lite torsdagsinspiration såhär innan läggdags.
imorgon är det fredag och helg igen, jag förstår ingenting?
INREDNINGSDRÖMMAR
bilder härifrån
lite inredningsdrömmar från pinterest.
har ingen bra dag idag, alls. allt är upp och ner och allt känns grått trots solsken.
vad gör man?
FROM PARIS WITH LOVE
my pictures
handflatsstora polaridbilder från paris pryder min vägg och får mig att längta till hösten.
ett telefonsamtal för ett par dagar sedan från en mamma i paris som saligt förklarar gång på gång
att nu är jag på 'din' gata, det lyser i 'din' lägenhet. det är här du ska bo tyra, detta är för dig.
imorgon är det jag som börjar slåss för en lägenhet i femte arrondissementet med två stora fönster
på andra våningen med utsikt mot restauranggatan nedanför.
rundar av kvällen med denna fina
LOVELY
pictures found on pinterest, collage by me
sitter och dricker kvällens sista stora kopp med grönt te från kina.
jag har tillbringat hela dagen framför datorn, men det känns på något konstigt vis bra.
har även skrivit en dikt till imorgon. jag är snart färdig med den, och det är nu jag inser vem jag har
skrivit den till och varför. mitt undermedvetna kände väl att det behövdes.
jag saknar min lilla labrador där hemma. gamla ella med grå nos och med en uppsyn som en
svart säl. världens snällaste hund som lägger upp tassen på ens arm när man klappar henne
och buffar med nosen om man råkar glömma ge henne uppmärksamhet.
hundar över huvud taget, underbara djur. katter i all ära, men hundar har mitt hjärta fullkomligt.
ibland kan jag längta till den dagen när jag landat någonstans i livet och är redo för att skaffa min
alldeles egna. har alltid drömt om en fransk bulldog. men jag vill ha en stor hund också, kanske
en goldendoodle? (bara namnet, ÅH). funderat även starkt på att adpotera en valp från ett
härbärge.
ÅH. vovvar.
BROKEN BRIGHTS
pictures by me
lyssna på det här
vaknade upp till ett värmande solsken som silades genom mina persienner och blandade sig
mjukt med mina mjölkvita lakan.
dricker vitt, hallon te ur min enorma mugg med snirkliga blommor och tittar ut på koltrasten utanför
mitt fönster som spanar upp mot vinterträden. dess gula näbb ställer sig i ljuv kontrast till det
vita täcket av snö som ligger och pressar sig mot marken.
har stundtals svårt för att samla tankarna när lägenhetsyra och parisfönster snurrar innanför
pannbenet i takt med angus stone's lena röst.
sitter med håret samlat slarvigt uppe på huvudet, iklädd boyfriend jeans och inte så mycket mer.
glädjer mig åt att ljuset orkar stanna uppe längre och längre om dagarna. glädjer mig åt att under
januarisnön döljer sig en vår redo att spira.
INTE LYCKLIG
pinterest
dagens bikt;
jag är inte lycklig här.
SNART PARIS SNART
pictures from pinterest
paris..
snart snart snart
BOOKS
pictures from pinterest
vad läser du för bok just nu?
har du någon bok du kan läsa om och om och om igen?
just nu läser jag Efter mörkrets inbrott av Haruki Murakami, bra såklart.
efter det ska jag läsa tredje och sista boken i hans triologi 1Q48. längtar.
BIRTHDAY
me
när jag fyller 23 kommer jag vara lite skraj, men idag fyller jag 21 så det är lugnt.
MYROR I BRALLAN
me, me, tumblr
jag har tusen myror i brallan, för att inte tala om i huvudet.
har alldeles för mycket tid här på öland. hela denna veckan har vi gått en hel dag. de övriga
dagarna har vi bara haft en halvtimmes lektion och sen.. nada. vi ska jobba med egna
projekt och jag känner bara WÄÄÄÄÄÄ. jag behöver mer struktur för att kunna njuta av ledig tid,
jag behöver få känna mig utmanad och pressad för att kunna uppskatta att bara få sitta på
häcken och göra ingenting.
jag KAN inte sitta och skriva flera timmar om dagen. det är inte min grej, jag har det inte inom
mig. jag skriver när det finns något att skriva. så jag skriver kanske en halvtimme om dagen.
ritar och lyssnar på musik.
gör yoga/läser om yoga sammanlagt två timmar om dagen. pluggar franska en timme om dagen.
går ut och går/cyklar någon gång i veckan. tittar på struntprogram på datorn.
jag blir galen.
understimulans är vidrigt, det är som arga myror som kryper in under skinnet och får
mig att börja gråta utan anledning klockan ett, kvart över tre, kvart i sex och halv åtta.
någon som har känner/känt likadant?
AUGUSTI SEPTEMBER 2011
augusti kom. jag åkte ofta in till harajuku och strosade runt bland de låga husen och
bara njöt av allt det vackra. designen, de trånga gränderna och butikerna.
många eftermiddagar gick jag ensam omkring i yoyogiparken och bara andades.
kollade på fyrverkerier tillsammans med tusentals andra människor en klibbig kväll.
åkte till ikea och föråt mig på svensk mat och fick ofta paket, vilket var så himla
fint, hemifrån.
gick på en hentai-fest i shibuya. om jag minns rätt var det en födelsedagsfest och det
var nog en av de galnaste nätterna.
följde med daniel som skulle hoppa bungyjump. åkte tåg flera timmar till minakami
gunma.
där var luften klarare, det gick att ta djupa andetag och bara njuta. naturen var helt
fantastisk, djupt gröna skogar och klarblått vatten. satt med fötterna i en varm källa
och gick på upptäcksfärd längs stigarna efter daniel hade hoppat och fått världens
rus.
MAT MAT MAT. shibuya sista dagen på lovet med wilma och shu. åt god italiensk
pasta, shoppade och gjorde purikura.
firade inas födelsedag i shibuya. började på en bar med billiga drinkar där vi alla satt
runt ett stort bord med andra okända. sen fortsatte vi till en mario bar och spelade
tvspel. sen började skolan och jag gjorde mig redo med nya block och pennor som skulle
ta mig igenom level 3.
pluggade pluggade pluggade kanji. bröt upp med daniel och försvann ut i natten och
grät i taxin på väg hem men från den dagen ändrades någonting.
sweets paradise med miwa, emma, sam, hiji och emilia. GALET ställe. gick dit flera gånger
men oftast för inredningen och inte för maten och kakorna som smakade hittepå.
började få jävulskt bra betyg, det lönade sig att verkligen ge allt. språker lossnade och
jag kände mig till och från stolt över mig själv. SKÖNASTE känslan.
åkte till ghibli museet med en grupp söta tjejer. en tyfon drog in över tokyo och våra
paraflax vändes ut och in. min gata kläddes in i rosa lampor och det serverades öl
utanför min mataffär och luften började bli svalare och jag njöt mer än någonsin.
sommarfestival nedanför mitt fönster. ännu en tyfon drog in över staden och vi blev
ombedda att stanna inne. shu samlade på pengar från hela världen och bar med sig
hela tiden.
en födelsedagsfest som fick mig att både skratta och gråta och vakna och undra hur en
människa man trott man varit nära kan visa sig vara en total främling och såra en djupt och
hur man kan göra samma sak själv.
månen låg och lyste varmt över staden och gav tröst.
mat och ännu mer mat. en kväll åkte vi kors och tvärs över staden för att hitta alla
saker som behövdes till tacos. tio, tolv personer trängdes och åt tillsammans. vi avslutade
kvällen med att sitta på den minimala balkongen med fötterna hängandes ut över gatorna,
med vita moln cirkulerandes runt höghusen. kommer aldrig att glömma den kvällen.
åkte till ueno zoo med skolan. det var en SÅ rolig dag. gjorde en film om den dagen, borde
kanske slänga upp den här. det var första dagen man kunde sitta ute och faktiskt inte störas
av temperaturen. jag minns hur vi satt på några stenbänkar, ansiktena riktade mot solen
och svala höstvindar smög förbi. jag sa "nu är jag sådär jävulskt lycklig som jag inte tål när
andra människor är". (haha döm mig inte, vädret gjorde mig till ett monster)
INNER PEACE
pinterest
what you think
you become
- buddha
your thoughts are your daily mantras
MAJ JUNI JULI 2011
jag spenderade större delen av mars och hela april hemma i sverige.
mitt rum var en katastrof. ägnade flera timmar åt till att städa och kände ett sting av
någonting som gjorde mig olycklig, trots att jag var så lycklig över att få vara tillbaka,
då jag hade varit borta så pass länge (och varit så pass.. inte bra) i
japanska när jag åkte därifrån fick jag hoppa
in i en ny level 1 som hade startat och som nu var inne på sin andra månad.
jag minns dagen i den nya klassen så tydligt, alla tittade nyfiket på mig och jag sa fel
saker flera gånger. brevid mig satt en man jag först tyckte verkade lite crazy, men som
sen visade sig bli en av mina goaste vänner i klassen. 37åriga charlie, prästen från
philippinerna.
maj fortsatte och jag började plugga på riktigt. fick in en bra studieteknik och kände
att jag var på rätt väg. det var även denna månaden (kan har varit juni?, rätta mig om jag
har fel emilia!) som jag träffade emilia för första gången som skulle flytta in i samma hus
som jag, våningen över. finaste tjejen och jag är så glad för henne.
jag spenderade mycket tid uppe på taket och beundrade alla solnedgångar och undrade
vad det var, utöver den fruktansvärda värmen, som gjorde mig så olycklig.
fick ordning på mitt rum. LÄTTNADEN. älskade det där lilla, lilla rummet. 7,5 m2 stort
var det, men fyllt med så mycket kärlek och mening för mig.
juni kom och värmen blev, om möjligt, ännu värre och kvävande. drack många öl sena
nätter och åt många gröna bönor. gatorna var som vanligt fyllda av folk och staden
kokade redan åtta på morgonen.
midsommar kom. spenderade den dagen i yoyogiparken med japaner och svenskar.
vissa hade tagit med sig choklad och annat från ikea för att försöka få en lite svensk
stämning i det hela. jag höll mig till min sushi och så fångade vi röda småkryp och
gjorde mänskliga pyramider.
nästan varje dag i kanske tre veckor åt jag exakt samma sak till kvällsmat. jag hoppade
av tåget, gick om hörnet till det lilla hålet i väggen som sålde sushi, köpte min
favoritlåda, gick hem och kollade på serier och åt/pluggade.
åkte till disneyland men var så frustrerad över att jag fortfarande kände av hugg av
någonting som gjorde mig olycklig.
direkt när jag kom hem från skolan på dagarna så slängde jag av mig alla kläder i ren
panik och skruvade upp acn på max och la mig på sängen. hettan och luftfuktigheten var
INTE min grej.
juli kom. åt massor av god mat och var ute mycket på kvällar och nätter. kände mig
bättre och bättre i skolan men olycklig kärlek drog ner mig en hel del.
skolan hade ett izakayaparty med karaoke och det var så himla kul och mysigt.
speciellt när lärarna röker hej vilt och beställer in mer och mer alkohol och dansar
dansar dansar.
gick långa promenader i mitt område och beundrade underbara målningar som hängde
utanför ett dagis. fick rosor men grät flera kvällar i veckan.
skolan anordnade ännu en fest med massor av mat och dans.
gick runt i shibuya som låg och glittrade i neon under mjukt sommarregn.
IDAG
tumblr
jag kände mig så himla stark idag. trots att mina armar skakade så kände jag hur jag
orkade mer idag, än vad jag gjorde igår.
practice makes perfect
den sköna känslan har hängt med mig större delen av dagen. jag har inte gjort så mycket
mer än läsa, rita, yoga och knåpa med bilder idag.
vad har du gjort idag?
JANUARI FEBRUARI MARS 2011
den femte januari (om jag inte minns helt fel) satte jag mig på ett plan över till tokyo.
min fina mamma hängde med på flighten över och stannade några dagar, guld värt.
vi bodde på ett hotell i ett par dagar innan jag fick tillgång till mitt rum jag skulle bo i,
i ett guest house (fungerar typ som studentkorridor). vi ägnade våra dagar till att strosa
runt och jag försökte förstå vad det var jag hade gett mig in på. mamma snubblade över
sig själv en kväll och slog sig både gul, blå och blodig på knät, jag kunde inte sluta skratta
(när jag visste att hon var okej, eller ok.. lite innan. men det såg ju så roligt ut).
när jag väl hade flyttat in i mitt lilla rum med ett utsikt mot en annan byggnad två decimeter
utanför - hej mörker - så åt jag min första frukost från 7/11 inne på rummet för jag vågade
inte vistas ute i köket då jag kände mig blyg, ensam och.. blyg.
började skolan efter några dagar och vad jag minns var jag inte så nervös som jag kanske
borde ha varit. jag var mest förvirrad och förstod ingenting. hade träffat emma på en
galen karaokenatt så jag hängde nog mest henne i strumporna då hon, till skillnad från mig,
kunde lite japanska. (haha emma TACK<3 för all hjälp du gav mig när vi gick i ettan tillsammans,
jag måste ha varit ganska påfrestande vissa gånger, då jag ALDRIG förstod NÅGONTING och
ALLTID frågade DIG om ALLT då jag inte riktigt vågade fråga läraren)
träffade också gulliga kaja från norge och fikade, åt mat och vinglade runt på ovana
tokyofötter i shibuya sena nätter. kysstes och pratade nästan engelska mer än svenska.
flera kvällar beundrade jag den fantastiska utsikten (ibland såg
flera kvällar beundrade jag den fantastiska utsikten (ibland såg
man mount fuji avteckna sig helt klart mot solnedgången) medan denfriska vinterluften ordnade om mitt
hår där uppe på mitt tak.
blev ganska fort förälskad i någon och drack öl tisdag onsdag och torsdag på
beat café samtidigt som jag försökte förstå vad tusan det var jag sysslade med och
om jag skulle klara mig i skolan. kom nära många i min klass men gud vad
jag kämpade med skolan. det var jävligt tufft innan jag förstod hur det japanskan
ens fungerade, bara det tog tre månader ungefär.
vår lärare hirai (som jag var livrädd då hon allt som oftast var sarkastisk och gillade
att driva med elverna, men jag förstod aldrig det, så jag trodde hon var elak mest) och
kubota skämtade på lektionerna och jag minns så starkt att alla skrattade
förutom jag, för jag förstod inte att de skämtade, jag förstod inte ens vad de sa, haha.
tog ofta sista tunnelbanan hem och stod och kunde knappt andas tillsammans med
salongsberusade japaner. var på karaoke med skolan och promenerade runt i mitt
kvarter på natten och såg upp mot himlen där molnen var vita och månen sken
som en andra sol över taken.
var i odaiba på dejt. åkte pariserhjul och åt tempura ungefär hundra gånger i veckan efter
skolan. kämpade vidare med japanskan.
knöt an till människor som jag nu vet kommer vara nära mig för resten av livet,
trots att man inte hörs av på flera veckor, månader, så finns de i mitt liv och det är en
fantastisk gåva.
åt på en izakaya och drack massor av öl en snöig alla hjärtans dag. japanerna tyckte
det var fantastiskt med så mycket snö och gick runt med paraplyn för att försöka
skydda sig i alla fall lite mot all snö som föll den natten.
ett prov i skolan närmade sig och jag insåg att jag inte hade någon som helst studieteknik
och började befara att jag skulle bli underkänd. det blev många sena nätter och trötta timmar
med svullna ögon och fingertoppar färgade av bläck.
provet gjordes (blev underkänd) men jag tänkte att nu är jag i tokyo, nu går vi och dricker
öl istället. ett gäng efter-prov-trötta elever satt vid ett långbord och beställde in ungefär
allt som fanns på menyn. jag flyttade sen från min grotta till rum till ett annat bara på andra
sidan av köket. nu fick jag utsikt över gatan nedanför och jag möblerade genast om så att
jag kunde sitta med fötterna ut genom fönstret medan natten la sig över staden och musiken
från min dator fyllde rummet.
den bitande kalla luften byttes ut mot en något sötare, mjukare vårluft.
stannade kvar i skolan på eftermiddagarna och åt en bento inköpt några hundra
meter från skolan och pluggade sen ofta till runt fyra, fem (eller satt mest och pratade
med människor kanske). det blommade något som liknande körsbärsblommor, men
det var nog ume, vid vattnet där jag bodde och jag tänkte att åh, nu börjar det magiska
snart på riktigt.
skolan anordnar varje år en speech contest. där en elev från varje klass, oavsett om du
är nybörjare eller går sista nivån, ska delta. alla i klassen skrev ett tal och så valdes ett
ut. detta var så himla ångestladdat. jag gick då i ettan, hade knappt lärt mig någonting
och var tvungen att skriva ett tal. fick hjälp med att skriva i princip hela talet av daniel,
jag förstod inte vad det var jag läste upp - och det gjorde nog ingen i klassen heller. men
det godkändes och jag slapp delta. kaja från norge skrev ett så himla bra tal om hur hennes
värdfamilj var hennes båt i havet japan. hon representerade vår klass och jag och emma
grät när hon fick pris från vår rektor.
den eftermiddagen träffade jag även min älskade miwa för första gången. vi åt lunch tillsammans
och i hissen tog jag mod till mig och frågade om hon ville byta telefonnummer med mig och
emma. hon började hoppa upp och ner av glädje och det var starten på en underbar vänskap
med min finaste japanska vän.
den 11 mars 2011 kom jordbävningen. jag minns större delen av dagen som om det
vore igår och har drömt mardrömmar om det fler gånger än vad jag kan räkna.
jag och daniel satt på ett tåg, yamanote line, för att åka från shinjuku till harajuku då
daniel skulle klippa sig. vi satt på tåget och väntade på att det skulle dra iväg när plötsligt
hela vagnen började svänga fram och tillbaka. först så var det inte många som reagerade,
men så blev det plötsligt starkare och starkare och på perrongen utanför skrek människor
och höll sina portföljer över sina huvuden. vi tog oss ut utanför stationen med tusentals
andra och jag kommer aldrig glömma den tystnaden som låg som en dimma över oss.
alla försökte komma från på sina mobiltelefoner för att ringa nära och kära men mobilnätet
var nere. höghusen runt omkring oss svajade fram och tillbaka, marken gungade av efterskalven
och vi kände oss sjösjuka. vi tog oss fram till några av de stora tvskärmarna på höghusen
vid studioalta och stod där, knäpptysta, tillsammans med tusentals andra. vi stod och
såg på medan tsunamin i realtid drog sig längre och längre in i landet och svepte med sig
brinnande hus, människor och djur. jag glömmer aldrig det.
vi tog oss sen till skolan där flera elver och lärare satt samlade i uppehållsrummet.
jag sprang fram till kaja och emma och började nästan gråta av lättnad över att se att alla
var okej. skolans byggnade hade flera långa sprickor och andra skador de sen fick stänga
ner tillfälligt för att laga. kaos rådde flera dagar efteråt, inte så mycket just i tokyo men
hemifrån sverige fick man höra om alla möjliga rykten som gjorde en livrädd och osäker på
om det var säkert att stanna kvar.
jag tog mig hem till sverige och familjen tillfälligt ett par dagar efter jordbävningen och låg nästintill
apatisk i soffan framför bcc och följde att och kunde inte sluta gråta på en vecka.
SUMMERA
pictures from tumblr
överallt på alla bloggar ser jag hur folk summerar det gångna året med bilder.
en stor del av 2012 tog jag inga bilder alls, så jag tänkte att jag kan summera mitt år
då jag bodde i tokyo, vilket blir vintern 2011 till våren 2012.
vad tycks?
DREAMS
me
har ni några nyårslöften? eller någonting ni verkligen strävar efter ska hända detta året?
mål, drömmar och önskningar?
IN THE MORNING
my pictures
åker tillbaka till öland imorgon och får äntligen träffa herman igen. åh.
började dagen med gröt och en runda i skogen. nu har jag pustat ut en stund och ska
gå upp och göra yoga innan jag ska fortsätta att göra ingenting särskilt.
bra va?
LONDON MY DEAR
my pictures
har spenderat fem nätter i london tillsammans med min familj.
det var första gången jag var där och jag tror jag hade lite för höga förväntningar.
men det var ändå hur mysigt som helst. dåligt väder nästan hela tiden som väntat, men
några dagar titta solen fram och det var en sån där isande blå himmel.
framförallt så är människorna där så otroligt gulliga, väldigt upplyftande i jämförelse med
t ex paris.
vi åkte de röda turistbussarna, åt fish and chips, gick på tate gallery, shoppade, åt underbar
sushi, gick loss på victoria's secret och firade nyår tillsammans med mammas barndomsvän
som nu bor granne med kungen av jordanien(...),
tittade ut över fyrverkerierna från deras tak och skålade med champagne.
sen fick jag en dålig reaktion (återigen) från min medicin så taxifärden hem (som tog femtio
minuter med all kö) var en mardröm.
åt ramen på wagamama och skrattat tills vi grät på tåget.
ja, ni hör ju.
